– Hur det kommer att bli? Jag vet inte vad de har tänkt sig eller hur jag kommer reagera, men kanske blir det känslosamt.
Läge att hissa upp din tröja i taket?– Haha, jag tror inte att de får det i sporthallen. Det är ju några fler lag än vi som spelar där. Men jag ska nog se till att ingen kommer få spela i nummer 4 igen, säger han och skrattar.
Vi träffas under en rast på jobbet. han tar en yoghurt och en kaffe och skjuter upp kepsen i pannan.
För ungefär en månad sen fick han beskedet av läkarna att det inte skulle gå att spela innebandy mer. Risken för att skadorna i hans sargade knä skule bli ännu värre var för stora.
– Jag tog det ändå ganska bra ändå tycker jag. Jag hade anat det ett tag och hade ju ändå planerat att sluta efter den här säsongen. Sen är det självklart synd att det blev på det sättet och inte på mina villkor. Jag hade väldigt gärna velat spela ett slutspel till. Jag ville ge det en sista chans att få ta det där guldet.
Nu sitter han på läktaren när laget spelar. Ibland hela matcherna, ibland inte.
– Senast blev barnen lite trötta efter första perioden, då var det bara att åka hem, säger han och ler.
På nåt sätt syns det i hans ögon att han förlikat sig med att karriären är över, att han inte tar det så hårt.
– Jag känner mig klar. Motivationen har ju sänkts mer och mer ju fler rehabpass man gjort istället för att träna med laget. Man håller inte på med en idrott för att sitta på gymmet när de andra spelar tvåmål.
Han smuttar på kaffet.
– Sen ska man ju ha ett liv efter innebandyn också. Jag har ju ett rätt tufft jobb som murare och behöver klara av det.
Om du får ranka dina tre höjdpunkter, vad säger du då?– Det första blir helt klart VM-finalen vi vann i Scandinavium 2014. Det var riktigt häftigt.
– Nummer två blir första SM-finalen i Globen. Att få ta klubben dit var riktigt stort.
– Och det tredje minnet är när vi gick upp i högsta serien 2010. Det var en helt galen match med extremt mycket folk på läktarna, Niklas Jidhe som bara kunde vara med några perioder, ja allt runt omkring var helt otroligt.
Dina tre tyngsta stunder?– Andra SM-finalen mot Storvreta. Då var vi där för att vinna på ett helt annat sätt och jag hävdar fortfarande att vi åkte dit på en felaktig utvisning på Matej (Jendrisak) mitt i matchen. Då gjorde de mål och matchen föll över till deras fördel. Annars tror jag att vi hade vunnit.
– Sen var det tungt när vi föll mot Mullsjö i kvarten 2017, i sjunde och avgörande matchen, med 7–8. Just matcherna mot Mullsjö var de skönaste att vinna och de tyngsta att förlora.
– Tredje bakslaget var när jag drog korsbandet. Det var i en plojturnering i Smögen och vi mötte Täby. Jag skulle gå in i en duell men han vek undan och jag skadade knäet. Jag tycker fortfarande att det var en helt onödig turnering att spela.
Om du ser tillbaka, vad tror du att du betytt för Libk?– Inställning kanske. De har alltid vetat vad de fått av mig i varje match. Jag har försökt visa på planen vad som krävs på den här nivån.
Vad har Libk betytt för dig?– Jättemycket såklart. Det är ett stort gäng där nere som varit med på samma resa som jag, det är klart att man skaffar sig speciella band till dem. Sportchefen Johan Fredriksson, tränaren Johan Astbrant, sjukgymnasten Marcus Egelstig, fystränaren Christer Norwald med flera. Nä, det blir som en extra familj på nåt sätt.
Inga planera på att bli tränare?– Nej, inte alls. Jag är nog inte sån som person. Kanske om nån utav mina egna grabbar vill börja spela, att man hjälper till lite då. Men inget seniorlag.
Vad kommer du att sakna?– Det är som alla säger, snacket i omklädningsrummet. Att bara hänga där och prata skit är en speciell känsla som man inte får nån annanstans. Och så de heta matcherna som betyder mycket, som nu i ett slutspel, då rycker det förstås i benen en del.
Har du ställt in dina grejer i garderoben nu?– Nja, inte riktigt. Klubborna har jag hemma för det var nån som ville låna. Men skor och knäskydd är kvar i sporthallen. Jag kanske ska tömma mitt skåp nån dag. Om inte nån redan gjort det!
Om det skulle bli SM-final för Libk i år, skulle du hypotetiskt kunna spela den matchen?– Rent fysiskt, ja kanske. Men jag skulle aldrig ta en plats för nån annan som tagit laget så långt. Större än så måste man vara.
Vilken är den bästa spelare du lirat med?– Det måste bli Niklas Jidhe. Han var fruktansvärt bra när han var med oss, trots att han redan lagt av. Så det får bli han.
Den bäste du mött?– Jag skulle säga Rasmus Enström. Han är komplett.
Den skönaste att tackla nere i ett hörn?– David Gillek, utan konkurrens. Men han kunde ta och ge en smäll uatn att gnälla, det gillar jag.
Vad ska du göra med all tid nu när du slutat?– Jag tänkte faktiskt börja spela golf. Nåt måste jag ju göra.