LHC vände 1–2 till 4–2 mot Timrå, men jag ska ärligt erkänna att jag hade rätt svårt att bry mig där jag stod högt upp i Saab arena och blickade ned mot isen.
Det allra viktigaste var beskedet att Almen Bibic klarade sig så bra som han trots allt verkar ha gjort. Det såg riktigt obehagligt ut när backen föll handlöst med ansiktet före, länge låg kvar på isen och till sist rullades ut på bår.
Det tror sjutton att det blev dämpat.
Det tror sjutton att det blev skakigt.
Jag kände det själv.
Bibic hade största möjliga otur när han träffades i ansiktet av Patrik Blombergs axelkåpa, men ingen (förutom en och annan osedvanligt partisk och hetsig LHC-supporter) tyckte annat än att tacklingen var juste. Skador är en del av sporten, men det är sällan det blir så otäckt som den här gången.
Samtidigt visade spelarna respekt och det värmde att se hur båda lagen klappade med klubborna i isen när LHC-backen rullades ut till omklädningsrummet. En hjärnskakning är ingenting som ska tas lätt på och det kan säkert dröja innan tuffe Bibic är tillbaka i spel, men det kunde ha slutat värre än så.
Matchen i övrigt?
Tja, efter smällen kan jag förstå att LHC inte gjorde någon vidare insats. Det hade varit mer eller mindre omänskligt att kräva det. Som helhet var det för lite av struktur och för mycket av något som liknande allsvensk ishockey på Timrås villkor. Gästerna fick god hjälp vid båda sina mål och för ofta var det för slarvigt. Med ordinarie Niklas Svedberg i Timråkassen vete sjutton hur det här hade slutat.
Men strunt samma.
Nu kom vändningen efter två snabba mål av Lukas Bengtsson och Broc Little och det räckte för att hålla undan till hemmaseger nummer sex – på lika många försök. Det är enormt bra jobbat. Vem hade trott det?
Jag roade (vi har alla våra böjelser) mig med att jämföra LHC:s säsongsstarter och bara en enda gång har man inlett starkt som nu. Det var 24 poäng efter nio matcher hösten 2005. Nu är det 21 och stora applåder för det.
Mitt i allt jubel finns också några saker som faktiskt bör nämnas.
Sex av nio matcher har spelats på hemmaplan – och i sju av nio har LHC varit mer eller mindre favorit. Det hårda och uppoffrande jobbet har varit ett vinnarvapen och funnits där hela tiden. Men som det sett ut på slutet är det nog inte så dumt med ett uppehåll nu.