Hur mycket kan man förändra på ett halvår? När pucken släpps på Hovet i kväll har det på dagen gått sex månader efter den monumentala besvikelsen i Jönköping när Linköping HC för första gången på länge missade slutspel.
Det får inte hända igen.
Problemet?
Det kan hända igen.
På sikt kommer det här att bli bra, jag tror verkligen det, men nu handlar det om klara av år ett på satsningen och göra det på ett så bra sätt som det bara går. Vill man vara positiv kan man vända på det och konstatera att bättre utgångsläge är svårt att tänka sig. ”Fasen gubbar, ingen tror på oss. Nu ska vi visa hur fel alla har!”.
Det vore kanon om truten täpptes till även på den här tvivlande reportern.
Sedan den där trista torsdagen i Kinnarps arena har Niklas Persson tagit över som general manager och Bert Robertsson har kommit in som tränare och det har känts som en annan glöd och ett annat engagemang.
Det är en bra start, men det är just så.
En. Bra. Start.
Det vore naivt att tro att det så snabbt ska förändra så mycket.
LHC var under ett antal år den kaxiga uppstickaren i svensk hockey, men söker nu efter en ny identitet och kultur som ska genomsyra föreningen framöver. Det är bra. Det behövs. Utanför isen har mycket gjorts rätt, men det där med förändringsarbete och ökad passion är inget som görs över en natt. Inte över en säsong heller.
Jag hoppas att fans och supportrar inser att det kommer att ta sin tid. Bristande ödmjukhet, orimligt höga förväntningar och taskig självbild är inget man vill ha sällskap av under nödvändig ombyggnad och med resetknappen intryckt.
Som sagt:
Hur svårt kan det vara? Hur fort kan det gå?
Ligger du på undre halvan i löneligan kan du inte räkna med att ligga på övre halvan i tabellen.
Så enkelt är det.
Tittar du runt bland dem som tippat SHL-hockeyn så har nästan alla LHC på plats till tio till tolv. Det är rätt logiskt. Men jag har inte hittat många (om ens någon) som trott på kval i vår. Det hade faktiskt inte varit helt ologiskt det heller. Med ett lag som sjönk som en sten i fjol och som på papperet faktiskt var vassare då än nu.
Jag ska inte tjata om det där med om att laget behöver förstärkas och att inte minst en center måste in, ni vet vad jag tycker där, men det är svårt att inte ens nämna det.
Jag inbillar mig att vinsten mot HV förra helgen var välgörande efter en i övrigt taskig försäsong, men det förändrar inte följande fakta. Under 2019 har LHC spelat trettio matcher. Bara fem har vunnits under ordinarie tid – och inte mindre än tjugo har förlorats.
Med tanke på vad som finns i bagaget blir nu starten enormt viktig. Några vinster i inledningen och det som hänt betyder inte ett dugg. Fortsatt flera förluster och det finns risk för växande tvivel. Nu väntar till att börja med Djurgården, Brynäs, Frölunda och Rögle och den första veckan kan mer eller mindre sätta sin prägel på hela säsongen.
Frölunda får de allra flestas guldtips, har på det berömda papperet ett lika vasst lag nu och även om historien visar hur svårt det är att vinna två år i rad så är det klart att det kan bli guldfirande i Göteborg igen.
Det kan det å andra sidan även bli i Karlstad, Luleå, Stockholm och Växjö.
LHC?
Tja, det vore så förbaskat trist med ännu en vår utan slutspel så jag säger tia.
Premiär. Äntligen. Det är med glädje jag ska åka till Hovet i kväll.