Man kan säga rätt mycket om hur det sett ut så här långt i höst, men man kan inte säga att det sett så ut. Falsk marknadsföring? Lite så känns det. Överdriven optimism som lurat aningen aningslös reporter som den här gången inte tänkt efter tillräckligt före? Det också. Försäsongen gav inte heller några tydliga besked, vare sig positiva eller negativa, och bidrog till en möjligen missvisande självbild.
Nu delas inga medaljer ut i oktober och med eller utan dumstrut på tror jag fortfarande att det kommer att bli bättre. Frågan är om det kommer att bli tillräckligt mycket bättre – och tillräckligt snabbt?
Jag är ledsen, men jag tror inte det.
Det är tidigt, men om jag varit Dan Tangnes hade jag varit orolig.
Visst, det fanns absolut saker mot Malmö som var bättre än tidigare och främst vändningen i andra perioden när det plötsligt inte fanns något att förlora längre. Men det krävs inga särskildt djupa analyser för att inse att det här är på väg att braka åt fel håll.
LHC har som mål att ta SM-guld.
Då ska kraven också vara därefter.
En tabell ljuger som bekant aldrig och just nu är LHC ett bottenlag. Det går inte att säga något annat.
Det var en lovande start, men så drog Jakob Lilja på sig en onödig utvisning och det blev början till slutet. I rådande läge har inte LHC råd med vare sig den typen av misstag eller som när Broc Little av någon anledning får för sig att inte markera Erik Forsell före 0–1. Eller som när Kristian Näkyvä spelar fram till Malmös avgörande 3–5. Finländaren har inlett taffligt och påminner just nu betydligt mer om den han var i USA i fjol än i Sverige i förfjol.
Nu vet vi att Gustav Forsling blir kvar i Chicago ett tag framöver – och kanske för resten av säsongen. Det vet vi inte än. Oavsett vilket behöver minst en ny försvarskraft plockas in. Till och med två om det visar sig att Forsling får fäste i NHL.
Det stora bekymret just nu är det som händer i egen zon. Jag vet att allting hänger ihop, men det är i försvaret det börjar.
Det är där det måste börja.
Oftast bra målvaktsspel, men ändå mest insläppta mål. Då är det något som är fel. Och det handlar inte bara om att få stopp i spelet och hålla tätt bakåt, det handlar nästan lika mycket om att starta anfall med snabba passningar till rätt adress. Nu får anfallarna för ofta puckarna för sent, vilket gör att farten går ned och att det blir för många spelare att passera.
Utan att ha koll på hur många tusenlappar som finns kvar i kappsäcken – med tanke på NHL-miljoner och sänkt hyra borde där inte vara helt tomt – känns det mer eller mindre nödvändigt att agera. Bättre nu än att vänta. Dels för att det behövs, dels för att det bara blir dyrare annars. Jag inser att det är en begränsad marknad, men då gäller för Fredrik Emvall & Co att hitta de guldkorn som finns.
Sedan är det en helt annan sak att det, när man tänker efter före, faktiskt inte är så konstigt att LHC inte är så långt fram som LHC trodde sig vara. De fem bästa backarna med mest speltid i fjol är inte längre kvar.
Det är lätt att vara efterklok, men som det sett ut är frågan om inte LHC borde ha gjort ännu mer för att behålla Jonas Junland. Skrivit långtidskontrakt, givit honom ett C på bröstet och ett tydligt uppdrag att leda laget under de närmaste säsongerna. Det hade kostat, men det är inte säkert att det hade kostat mer än att inte göra det, om ni förstår vad jag menar.