Det slår nästan aldrig fel. Efter nästan varje avklarat slutspel brukar jag bli sjuk. Luften går ur och då kommer ofta en förkylning som ett brev på posten. Den här gången började jag snörvla redan för någon vecka sedan och jag tog det som ett tecken.
Det blir inget slutspel för LHC, tänkte jag.
Nu vet jag.
Det blir inget slutspel för LHC.
Strax efter klockan halv tio var säsongen slut och misslyckandet ett faktum. Medan HV spelar vidare om SM-medaljerna spelar inte LHC förrän i höst. Ännu en bitter sorti i förtid efter en säsong där det allra mesta gått fel efter den vassa starten. Det kändes rätt typiskt att LHC fick hjälp av övriga lag, men inte lyckades rädda sin egen heder.
Det gör ont när drömmar dör, men LHC har bara sig själva att skylla. Efter elva omgångar var det 25 poäng och topplats i tabellen. Sedan dess har det inte blivit mer än 42 poäng på 41 matcher och bara Timrå är sämre i SHL.
Då har du inte i slutspel att göra.
Att gå på ledigt klingar garanterat positivt i mångas öron, men att skickas ut i ledighet mot sin vilja kan också vara rena mardrömmen. Som nu. Våren är alltid vinna eller försvinna och LHC försvann redan nu. Det går förstås att hitta en massa förklaringar och jag och kollega Rebecca Candevi har samlat våra tankar i en längre krönika som kommer i fredagens pappers-Corren och ut på webben i morgon förmiddag.
Utöver allt som nämnts tidigare fastnar jag för en annan sak när jag tittar på lagbygget. Före seriestart fanns sex forwards tänkta för toppkedjorna. Av dem har bara Derek Roy och Broc Little hållit måttet. I övrigt har det varit för ihåligt och för många spelare som visat sig höra hemma i tredje- och fjärdekedjan. Jimmy Andersson är ett bra exempel. En personlig favorit och absolut en av dem som har gjort det bäst, men det är inte han som ska vara andracenter.
Då blir det fel i rollbesättningen både där och längre ned i hierarkin.
Nu var det som om HV hade bestämt sig för att avsluta snyggt efter en svajig serie även där. Vad LHC hade bestämt sig för vete sjutton, men att komma ut på det sättet – eller på hälarna om ni så vill – i en så viktig match duger inte någonstans. Att i en så viktig match uppträda så känslolöst och förlora så många kamper är banne mig inte okej. Var fanns desperationen när den som mest behövdes?
Marcus Ljungh styrde in första pucken utan att han visste om det och vid andra målet lyckades LHC med konststycket att släppa till ett ett mot fyra-läge från offensiv zon. Två mål tillkomna på två sätt som var för sig sa rätt mycket om den säsong som LHC upplevt.
Nu ska man i besvikelsens stund akta sig för att ta till överord. LHC är vare sig sportsligt eller ekonomiskt i ett läge där man kan kräva en topplats, men definitivt en plats i slutspel så det är så klart ett större misslyckande och en större missräkning än de senaste årens kvartsfinalförluster.
Jag minns säsongen för några år sedan där kvalserien var otäckt nära och där allting räddades av ett skott på Pär Arlbrandts skridsko uppe i Örnsköldsvik. Så illa är det inte nu. Men det är illa.
Har skrivit det tidigare och en förändring behövs. Det har varit alldeles för många skador, alldeles för svajigt och alldeles för många tappade ledningar – och inte minst har det saknats ett grundspel och en tydlig idé.
Vad vill vi, vart ska vi och hur ska vi ta oss dit?
Som läget är nu, vare sig sportsligt eller ekonomiskt, är det inte trovärdigt att ens prata om att ”vi ska ha ett lag som ska ha chansen att vinna varje år”.
Nu börjar nästa viktiga arbete. Truppen för nästa säsong ska formas och nu måste hittas en mer framkomlig väg som håller längre. Niklas Persson, nye general managern, står med det tunga ansvaret att bygga ett lag som står sig bättre.
Det finns inget utrymme att misslyckas.
Tills vidare får LHC hoppas på damerna.