På 37 poäng åkte LHC till Malmö för att få svar på samma fråga som återigen ställs i många svenska hem på fredagskvällarna.
Vart är vi på väg?
Svaret?
Tja, säg så här: Jag tror inte att ens Fredrik Lindström (eller för den delen Björn Hellberg) har något helt säkert svar, men för första gången på hela säsongen är det tippade topplaget på direktplats till slutspel och med goda förutsättningar att bli kvar där.
Det var ingen bländande insats mot Malmö i torsdags. Det var ingen bländande insats mot Malmö nu. Men det var, och det är det viktiga, två raka vinster och betydligt förbättrat läge i tabellen.
Dan Tangnes, tränaren, sammanfattade som vanligt rätt bra på presskonferensen:
– Vi har hittat ett sätt att vinna de jämna matcher som vi förlorat tidigare.
När Niklas Fogström senast gjorde mål två matcher i rad har jag ingen aning om (han visste det inte heller), men däremot vet jag att Eddie Larsson aldrig tidigare nätat i LHC-tröjan. Nu gjorde båda mål och på något sätt känns det symptomatiskt för vad som hänt de senaste veckorna.
Marcus Högberg har växt ut till en av seriens hetaste målvakter, Anssi Salmela har bidragit med mycket i försvaret och stjärnkedjan med Garrett Roe, Andrew Gordon och Broc Little är svårstoppad med sin höga fart. Men det är ändå bredden och de hårdjobbande doldisarna som lyft LHC till de höjder de flesta trodde att laget skulle vara.
Ovannämnda Fogström och Larsson är två exempel på just det.
Det finns fler.
Efter 1–1-kvitteringen var LHC det bättre laget i Malmö och kan den farten och tryggheten behållas kan det bli en kul hockeyvinter och vår i Linköping.
Trots allt.
Skrev före förra årets JVM-turnering att det efter tre raka finaler skulle bli ett par steg tillbaka för Sverige. Så blev det. Den bittra sanningen var att svenskarna var som sämst när det gällde som mest. Nu känns det bättre, Rikard Grönborg har ersatts av Tomas Montén och jag hoppas att förre LHC-tränaren visar sig vara bättre på att förändra och bryta negativa trender om så behövs.
Nu vill jag se ett gäng Småkronor som blir bättre och bättre under turneringen.
Inte tvärtom.
Montén kan i alla fall inte skylla på att den eller den spelaren inte finns med. Av de som på förhand kändes osäkra har tvärtom en och annan tillfälligt hittat vägen tillbaka till Sverige under hösten. Spetsen finns i spelare som Alexander Nylander och några till. Bredden? Det också. Semifinal är ett krav och lika gärna som Sverige kan ta guld kan Kanada, Finland (även utan Patrik Laine) och kanske framförallt Ryssland göra det.
Men Chris Härenstam får gärna skrika som en galning efter finalen i klassiska Bell Centre i Montreal på andra sidan nyår.
En sak till: alltid lika trevligt att ta ett snack med Janne Karlsson, som tog LHC till dubbla SM-finaler och numera är dansk förbundskapten. Nu på plats i Malmö för att kolla på sina tre landslagsspelare.
Synd bara att ingen av dem var med.