Under det senaste året har jag både stött på och intervjuat tidigare LHC-spelare som förr slet för klubbens existens. Det har varit blandade personer – som jag nog vågar kalla legendarer – som har berättat historier från tiden förr. Vissa har jag träffat i jobbsammanhang och andra har jag stött på i vardagen. Många reagerar på mitt efternamn eftersom både min farfar och min pappa har varit aktiva i klubben. Den äldre generationen av LHC:are hade min farfar som tränare och den relativt unga (nu kommer pappa bli glad när jag kallar honom ung) har spelat med min pappa. Det är en bra öppning för mig då det ofta leder till diskussioner och mycket anekdoter.
Jag har fått så mycket inspirerande och roliga historier från tiden förr. Det är allt från invigningen av Stångebrohallen till den stora klacken som fanns trots att LHC bara spelade i division 2 samt andra festligheter som inte är barnvänliga. Det är också inspirerande att få höra hur livet var på den här tiden. Ishockeyspelarna jobbade vid sidan av hockeyn (eller snarare spelade ishockey vid sidan av jobbet). Många var hantverkare med tunga sysslor. Alltså kunde spelarna komma hem mitt i natten från en tuff bortamatch för att sedan gå upp igen några timmar senare och börja lägga golv eller snickra ihop ett hus. Det var ett otroligt slitsamt liv, men de älskade hockeyn så mycket att de vågade offra sina kroppar för det. Några av dem fick sina äktenskap splittrade på grund av att de tog hockeyn före allt annat. Ja, det kanske är sorgligt, men samtidigt väldigt passionerat.
Jag har två favorithistorier. Den ena är om Peder Rehnström – som var spelande tränare när Kenty och Terra blev LHC. Det var ett stressigt liv han levde för att kunna hinna med allting. Inte nog med att spela hockey så skulle han också hinna med att lägga upp träningarna. I många fall planerade han träningspassen på cykeln på vägen till ishallen. Men vid ett tillfälle blev det lite för mycket. Han skulle nämligen gå ut med soporna innan träningen, men lyckades istället kasta träningsväskan i soporna och få med sig skräpet till ishallen.
Den andra historien är berättad av Peter Lindgren. Till bortamatcher hade ju spelarna alla möjliga sätt att underhålla sig på. På den tiden var det vanligt att de spelade poker, och när de kommit fram kunde de nästan vara osams om någon spelat bort för mycket pengar. Men på vägen hem kunde någon som legat back helt plötsligt ha gått plus istället.
Nu över till min poäng. Varför vet inte folk om det här? Varför skyltar inte LHC med den roliga och inspirerande historien som finns. Det är inte många i den yngre generationen som ens vet vem varken Mats Andersson eller Håkan ”Hacke” Carlsson är. Jag visste det inte heller förrän jag grottade ner mig i historien ordentligt. Efter att jag gjort det fick jag en mycket ljusare bild av LHC och började se förbi den kommersialisering som styr SHL och ishockeyn på högre nivå i dag. Linköping fick ett hjärta och en själ. Det kvittar om LHC spelade på en lägre nivå under den här tiden – för det var där och då som grunden lades för det vi ser på isen i dag.
Det är dags att betala tillbaka och visa uppskattning för det den tidigare generationen banat väg för. Lyft fram och uppskatta dessa legendarer. Och framför allt –när ni gör det LHC, gör det ordentligt.
Jag hoppas att när du läser vår hockeybilaga får en liten nostalgitripp när du ser namn som representerat klubben tidigare. Jag hoppas också att ni där hemma vågar prata och minnas tiden som varit. Om ni ser namn som ni inte tycker lyfts fram tillräckligt – våga lyfta fram dem själva. För det finns mycket att vara stolt över runt den här klubben.