Magdalena Ericsson skakar på huvudet när vi pratar om väderleksrapporten inför lördagseftermiddagen. Sen att det blir flera resor värre i Perm, långt, långt borta i östra Ryssland på torsdag, gör det inte bättre.
Men de yttre förutsättningarna är egentligen en bisak.
Det vankas åttondelsfinal i Champions league. Linköping FC mot Zvezda 2005.
– Jag kände det när vi mötte Liverpool, vad häftigt det är med sådana matcher. När det är här och nu som gäller, inga andra resultat spelar någon roll, säger Magdalena Ericsson.
LFC:s vänsterback tvingades åka hem från landslagssamlingen i förra veckan. En vadskada hämmade henne. Men det ska inte vara några problem att spela i eftermiddag.
– Nej, nej. Jag vilade från fotbollen i en vecka och nu känns det jättebra. Det var tråkigt att lämna, självklart, men i efterhand känns det som att det var rätt beslut och jag fick ju en ny chans (Magdalena är uttagen till landskamperna mot Kanada i slutet av månaden) som tur är.
Starkt av dig, som relativt ny i a-landslaget, att lyssna så på kroppen.
– Jag har varit sjukt dålig på det tidigare och lärt mig av mina misstag. Förra året spelade jag med en bristning i låret som bara blev värre och värre. Till slut funkade det inte alls och nu har jag ett hål i muskeln som aldrig kommer att försvinna. Lite läskigt.
Att ösa på, inte tänka efter, det känns annars lite som du?
– Jo, så är det verkligen. Min mentalitet är att bara köra på.
Magdalena Ericsson fyllde 21 år i september. Trots sin ringa ålder har hon spelat fyra säsonger i allsvenskan. 2010 i Hammarby, 2011 i Djurgården och nu två år i Linköping. En vänsterfotad talang, som varit med i olika landslag under hela resan, och som fick debutera i a-landslaget i vintras. 2014 fick dock en tuff inledning när hon krockade med egna målvakten Katie Fraine i februari och drog av inre ledbandet i ena knäet. Smällen höll henne borta i tre månader. Väl tillbaka har hon imponerat, fått nya chanser i blågult och är nominerad till "Årets genombrott", med bland andra FridolinaRolfö, vid fotbollsgalan på måndag.
– Min kompis Lina Ringshamre (målvakten som lämnade LFC för Hammarby i somras) skrev till mig nyligen att "fatta hur långt du har kommit nu? För två år sedan åkte du ur allsvenskan med Djurgården, nu spelar du Champions league". Jag hade verkligen inte tänkt på det sättet tidigare, utan det är bara framåt hela tiden som gäller.
Vad har du utvecklat här i Linköping?
– Allting, egentligen. Vi pratar väldigt mycket fotboll, Martin (Sjögren, tränaren) är väldigt duktigt taktiskt så spelförståelse och speluppfattning har verkligen utvecklats. Sedan även mitt offensiva spel, det blev inte så offensiv i Djurgården och Hammarby.
En annan styrka är hennes noggrannhet. Hon är väl inläst, så gott det går, på Zvezda. Att deras forward från Elfenbenskusten, José Nahi, dunkade in fyra mål i sextondelsfinalen mot isländska Stjärnan har inte gått henne förbi.
– Jag vill veta vilka spelare jag möter för att kunna spela på deras svagheter, säger hon bestämt.
Så, vad blir avgörande?
– Mot Ryssland? Haha, jag säger Ryssland om dem hela tiden. Viktigast att vi spelar vårt spel och inte blir stressade.