Förbundskapten Peter Gerhardsson tog med sig ett inte alls särskilt ungt landslag till Frankrike och det går förstås att säga att det säger något om verkligheten när Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani fortsatt är så tongivande.
Jag unnar dem verkligen att deras sista VM-resa har gått så bra.
För problemet är ju också vad som kommer sen. Eller borde komma sen. Nu ska vi inte glömma bort att njuta av här och nu och att det på lördag väntar VM-kvartsfinal mot Tyskland, men ibland är det ändå nödvändigt att vidga perspektivet och se framåt. Men sen då?
Peter Gerhardsson har ingen alldeles enkel uppgift framför sig han fortsatt ska forma ett lag anpassat till den snabba internationella utvecklingen. Riskeliminering och bra straffskytte tog oss hela vägen till OS-final 2016 och mot Kanada häromsistens var det mer än något annat stark karaktär, försvarsorganisation och en typiskt svensk laginsats som avgjorde.
Bra där.
Gott så.
Den blågula modellen måste finnas med och vara grunden, men på sikt behöver Gerhardsson även implementera mer av det spel som han själv förespråkar. Med mer av kreativitet, kvickhet och tempostarka spelare.
Det allra största problemet är att det inte finns så många talanger som står redo att ta över när generation Seger tackar för sig. För tittar du på VM-truppen ger det en tydlig signal att det varit några dåliga år på ungdomssidan. Yngsta spelaren är född 1997 och jämfört med andra länder i världstoppen är det rätt gammalt.
På klubblagsnivå är det tydligt att Sverige, i en ny och ekonomiskt förändrad fotbollsvärld, tappat mark i Europa. Med VM som vägvisare är nu känslan att tiden trots allt inte sprungit ifrån landslaget på samma sätt.
Senast Sverige hade en framgång i ett VM-slutspel var tredjeplatsen för åtta år sedan i Tyskland. Sedan dess har skett en generationsväxling, men faktum är att flera av dem som ledde laget då gör det även nu och har burit landslaget i över ett decennium.
Den nya generationen, eller snarare generationerna med stommarna från de U19-lag som vann EM-guld 2012 och 2015, är här och flera av dem återfinns numera i stora klubbar utomlands. Som Magdalena Eriksson i Chelsea, Hanna Glas i PSG och Fridolina Rolfö i Wolfsburg. Och Stina Blackstenius har tagit ett steg bakåt till Linköping för att på sikt ta två framåt. Men det krävs mer och det krävs fler.
Jag tror fortfarande att exempelvis Magdalena Eriksson är en kommande lagkapten, men det är inget litet steg att ta för henne och andra att ta steget till internationell stjärnklass. Och det är det som måste tas.