Det var väl egentligen inte så här som Kristian "Pligg" Bergström ville avsluta sin fotbollskarriär. I ett lag som åker ur, i en betydelselös match som spelas i den mörkaste av skuggor till det allsvenska gulddramat i Malmö och Göteborg.
Men ändå. När Kristian Bergström kliver av planen på Gavlevallen strax före 15 på lördagen så gör han det med ett hjärta som fortfarande glöder för fotbollen, för Åtvidabergs FF, och med en vacker källa av minnen från sina långa karriär.
Han gör det också som en historisk svensk fotbollsspelare, som den äldste allsvenske målgöraren genom alla tider.
I Correns fotbollpodd "Hemmaplan" berättar ÅFF-ikonen om sin karriär, om toppar och dalar, minnen och framtidsdrömmar.
Ni hittar podden med Kristian Bergström här - och hinner ni inte lyssna själva finns nedan en sammanfattning om hur snacket gick med den store ÅFF-profilen.
När Kristian Bergström återvände till sitt kära ÅFF 2004 var det för att spela ett eller två år till. Så gick snacket. Nu skriver vi 2015 och Kristian Bergström spelar fortfarande elitfotboll och har i år visat att han ännu håller allsvensk nivå i mångt och mycket. Ja, han har rent av varit en av lagets jämnaste spelare, den tuffa och dystra ÅFF-säsong. Men under lördagen är det alltså slut. Karriären är över och ÅFF-ikonen lämnar planen för att istället bli ansvarig för klubbens talangutveckling.
Att hitta en ny, liknande vänsterfot som hans egen blir exempelvis en utmaning i sig.
– Det kommer förstås att känna tomt att sluta spela, man kommer att sakna kickarna, men nu är det dags att sluta spela, säger Bergström som på sin höjd tänker lattja lite boll med Kisas oldboys framöver.
En slående och återkommande syn under det här fotbollsåret har varit hur många motståndare, spelare och tränare, som stannat till hos Bergström för några extra ord eller en kram. Som efter den tunga, hemska söndagen i Falkenberg, när ÅFF:s allsvenska hopp släcktes och Bergström blev kvar ute på planen, länge, länge. Efter ett tag kom ett gäng Falkenbergsspelare, med veteranen David Svensson i spetsen, ut till Bergström och "tröstade" med värme och omtanke.
– Under åren har man ju fått speciella relationer till vissa spelare i motståndarlagen och David är en av dem. Samtidigt som han förstår var glad över att hans lag hade förbättrat sitt läge i tabellen kände han för oss också.
Vad har andra spelare sagt till dig under den här säsongen, när de vetat att du ska sluta?
– Tja, många tycker att man ska fortsätta. Och en del har sagt att det är rätt att ta beslutet nu och många har lyckönskat mig med vad jag syssla med sen, och att de hoppas att få träffa mig igen i andra sammanhang. Det har varit kul på sitt sätt, att folk kommer fram till en.
I SVT:s populära "Fotbollskväll" skymtar Bergström förbi i vinjetten och det är förstås ett bevis på att hans namn, och det han presterat under alla år, är starkt förknippat med allsvenskan. Hans lojalitet, hans arbetskapacitet och hans gyllene vänsterfot har gjort honom till en spelare att tycka om, uppskatta och respektera, oavsett vilket lag man håller på.
– Är jag med i Fotbollskväll? Det visste jag faktiskt inte och jag har inte sett Fotbollskväll på evighet. Det har väl givetvis att göra med våra resultat den här säsongen, man vill inte ha det bekräftat på bild för många gånger.
Säger Pligg och ler snett.
Bergström började i ÅFF:s fotbollsskolan som sjuåring och uppskattade då träningen lika mycket för själva fotbollen som för möjligheten att få leka indianer och cowboys i slänten vid Kopparvallen. Men ganska så snart lades pilbågarna och knallpulverpistolerna åt sidan och fotbollen fick hundra procents fokus från den blonda bollälskaren. Eller, kanske inte riktigt hundra procent.
– Nja, under A-lagsmatcherna var vi nog mer under läktarna för att samla burkar än vi tittade på själva matcherna. Jag minns heller inte att jag hade några speciella idoler i laget.
I de unga tonåren lyste inte Bergströms talang tillräckligt mycket för att han skulle komma med i distriktslaget, men som junior blev han snabbt en nyckelspelare i ÅFF:s duktiga lag i juniorallsvenskan och när ÅFF skulle kvala till division 2 mot Färjestaden kallade den dåvarande tränaren Mats Karlsson (nu sportchef) upp honom i A-laget.
– Jag minns att jag blev förbannad för att jag skulle missa kvartsfinalen, eller om det var en semifinalen , i juniorallsvenskan ... men jag fick spela den där betydelselösa kvalmatchen med A-laget på Kopparvallen och sedan blev jag kvar.
670 matcher senare gör han mot Gefle sitt sista framträdande i ÅFF:s A-lagströja, men bli inte förvånande om han dyker upp som tränare för Kopparvallens fotbollsstolthet i framtiden. Tränarkurserna är redan avklarade på hög nivå och ambitionen att bli tränare finns också där.
– Det är ju ett sätt att få komma tillbaka till kickarna och gemenskapen i omklädningsrummet så ja ... jag har väldigt svårt att tro att jag inte kommer tillbaka dit som tränare.
Något proffsäventyr har det aldrig blivit för Pligg, även om det varit nära några gånger. Innan han värvades från ÅFF till IFK Norrköping var han exempelvis och tränade med den engelska "kultklubben" QPR i London.
– Jag spelade också en träningsmatch mot Tottenhamns reserver. Det var lite annorlunda, säger Pligg och berättar bland annat om att uppvärmningen knappt existerade före matchen.
– Plötsligt sa tränaren att matchen skulle starta om fem minuter och jag var helt slut efter fem, tio minuters spel. Hade ju inte hunnit få upp någon puls alls.
QPR hörde aldrig av sig igen efter provspelet och några år senare visade sedan norska Lilleström ett konkret intresse.
– Det var när de var på topp och behövde en vänsterfot som kunde slå lite inlägg till deras fyrtorn. Maria och jag var över hos dem, men det rann ut i sanden till slut.
Är det en besvikelse att du inte fått testa på proffslivet utomlands?
– Det är klart att man någonstans önskat att man kommit ut, kanske inte just till Norge, men till något varmare land. Samtidigt tror jag att det var tuffare att bli proffs på den tiden, nu låter jag jättegammal ... men agentverksamheten var inte lika utbredd som nu för tiden när 13-åringar har rådgivare.
Karriären rymmer också två landskamper, då han 2001 gjorde ett kortare inhopp mot Färöarna och sedan blev utbytt efter 65 minuters spel mot en viss Zlatan Ibrahimovic mot Finland under samma träningsturnering. Vid just den landslagssamlingen var det många spelare som senare klev ut och blev proffs i Europa, men inte Pligg ...
– Nu i efterhand kan man ju känna just det, att vart tog jag vägen när övriga tog väldeliga kliv i sina karriärer. Varför fick inte även jag kliva ut i Europa? Men samtidigt har jag haft en ganska fin resa inom mina föreningar och med mitt sätt att spela. Att vara utomlands kanske inte betyder allt.
Som bäst var han, enligt egen utsago, under de två första åren i IFK Norrköping där han bildade en fruktad vänsterkant tillsammans med Mathias Florén, och det var också under den perioden som landslagschansen dök upp.
– Jag hade fantastiska år i IFK och det var då jag kände att jag fick ut mest av mig själv som spelare.
På karriärens minuskonto finns däremot en period i Malmö FF (2003-04).
– Det blev inte som jag hade tänkt mig. Jag kom dit halvskadad och jag presterade inte tillräckligt bra på den nivån helt enkelt. Det blev varken som jag och förmodligen klubben hade tänkt sig.
Någon som sticker ut bland alla tränare du har haft?
– Rent träningsmässigt var det under Olle Nordin i IFK som jag kände mig bäst tränad. Han var väldigt duktig på att få fart på träningarna, väldigt drivande. Vad gäller det rent taktiska, och det har jag sagt tidigare, så tycker jag att Peter Swärdh är en otroligt duktig tränare på att exempelvis se motståndaren kontra den egna spelidén.
Bergström minns också Olle Nordin för dennes kontrollbehov.
– Han var ju en perfektionist. Det han hade planerat, ja det skulle följas och han hade bra koll på oss.
Det var ingen läsk till maten där inte, eller?
– Nä, absolut inte. Det var egentligen bara vid ett tillfälle som han slarvade med det. Jag tror att vi skule till Gamla Ullevi och spela en match något år. Vi åkte ner dagen innan, på lördagen och bodde på något fint hotell på Avenyn. Och så skulle vi äta på restaurangen där Olle hade bestämt mat till ett visst klockslag, men det var överfullt så maten dröjde och man såg på Olle att det här passade inte, att vi fick vänta. Men till slut började ändå de som serverade att lassa ut maten till oss, men då reste sig Olle och ropade "rör inte maten, vi ska inte äta här!". Istället fick vi varsin hundring att gå ut på stan och äta hamburgare på McDonald´s för. Det var väl en principsak för honom, att visa att maten var sen.
Hur gick det i matchen efter den matuppladdningen?
– Vi förlorade.
Bergström har inte bara det allsvenska rekordet som seriens äldsta målskytt genom alla tider, han är också den spelare som har spelat flest allsvenska matcher i rad (129 stycken). Han har bara ett fåtal skadeperioder under sin karriär och har även i år spelat alla seriematcher i ÅFF. Förklaringen? Spelstilen, inställningen till träning och förmågan att ta hand om sin kropp är två faktorer som gjort att han är varje tränares dröm och nästan alltid är i spelbart skick.
– Många säger att jag är feg som inte går in i en massa dueller, men jag anser själv att jag är smart och kan värdera duellerna. När jag väl går in är det för att vinna bollen och inte för att tackla för tacklandets skull.
– Är det träning, och det inte finns några hinder, då är jag först ut på planen. Jag har också blivit bra på att känna mig egen kropp.
Det är svårt att inte nämna vänsterfoten i en text som handlar om Kristian Bergström. Det är den som motståndarna och experterna ofta pratat om inför, under och efter matcherna mot ÅFF och det är den som producerat så många inlägg och assists genom åren, och för all del mål. I superettan har Pligg exempelvis gjort 54 mål på 204 matcher. Inte illa för en mittfältare.
Vänsterfoten var skarp redan i unga år, men det är också mycket extraträning och nötande som ligger bakom skärpan i den känsliga dojan.
– Att rulla ut tio bollar efter träningen har blivit något som jag är van att göra, som följt med mig hela tiden. Sedan har jag fått en del hjälp på vägen, när jag var runt junioråldern hade jag till och med en personlig tränare, om man nu kan kalla det så. Tony Andreasson sprang och hämtade bollar när jag stod och sköt, kom med tips, och tyckte det var kul att hjälpa mig. Han tog sig tid på sina lediga dagar och åkte ifrån familjen för att hjälpa mig och serva bollar så att jag skulle bli bättre. Sådan hjälp ska man inte underskatta, det var stort.
Är dagens ungdom, generellt, för bekväm vad gäller just träningsdelen?
– Det är svårt att säga, alla måste ju känna sina egna kroppar, men det är klart, en viss bekvämlighet finns det nog bland dagens ungdom om man jämför med förr. Då fanns det en större tolerans att gå ut och träna även om det var kallt eller om grusplanen var lerig. Nu gnäller man istället om det är för lite luft i en boll eller om skon börjat att släppa lite. Men det har ju mycket med samhället i stort att göra. Allting är serverat på ett helt annat sätt i dag.
Minnena och höjdpunkterna är många när Kristian Bergström ska sammanfatta åren i ÅFF. Men det går inte att komma ifrån att hjärtat slog lite extra under den där höstsöndagen 2009.
– Givetvis är det avancemangen till allsvenskan som är det största, och egentligen det första avancemanget som man fortfarande minns bäst. Att en klubb av Åtvidabergs storlek kunde ha så många supportrar med sig till en bortamatch (Vasalund på Skytteholm) och så som matchen utvecklade sig. Det var krampaktigt, men ett mål på slutet gjorde att vi plötsligt stod där som segrare. Den glädjen som då infann sig är svår att få uppleva igen. Jag kan fortfarande känna den och få upp bilder på personer som man känner och som var så otroligt glada den dagen. Ja, det var en riktigt häftig upplevelse.
– Och sedan när vi kom hem och blev firade på torget. Det måste varit tomt i övriga Åtvidaberg, för det kändes som att alla var där och att få gå upp på scenen där, det var fantastiskt och ren glädje.
Sex säsonger senare snörar alltså Kristian Bergström på sig de allsvenska skorna för sista gången. Han gör det på Gavlevallen där han under lördagseftermiddagen borrar ner skallen på sitt karaktäristiska sätt och svettas ut de sista dropparna ur sin fantastiska karriär.
Vi är många som kommer att minnas den med stor glädje och med stor respekt.