Nu har Susanne stakat in under målportalen i Mora tidigare. Men då har det varit Halvvasan hon åkt.
Vilket gav mersmak och ett sug efter att åka alla de nio milen i fädrens spår.
Men att göra det har visat sig vara lättare sagt än gjort.
– Jag hade tänkt åka i fjol. Men då ramlade jag och skadade ett ledband i tummen. Så då fick maken åka istället, säger Susanne när vi träffas på familjens gård i Appelby.
Nu ett år senare så hade hon tänkt ge sig själv en målgång i Vasaloppet i 50-årspresent. Men när skidorna fortfarande står oanvända en månad innan start så börjar hon tvivla på om det verkligen blir någon start.
– I princip så har jag gett upp hoppet om det. Även om jag springer och åker rullskidor så är det för långt. Det känns inte som man ger sig själv förutsättningarna att klara av det på det sätt som man skulle vilja, säger hon.
Även om det har varit snöfattiga vintrar tidigare så menar Susanne att det den här vintern varit extra svårt kunna få till några träningspass.
– Vi har tränat mycket i Sya och tidigare år så har man ju kunnat åka lite i november och december. Så även om det då blivit milt några veckor i januari så har man ju fått ett antal mil i kroppen, säger hon.
Skulle vädret slå de närmaste dagarna så är det möjligt att hon kommer till start. Om inte så tänker hon ändå starta i ett Vasalopp i år.
– Ja, jag siktar på att springa Ultravasan istället. Men då nöjer jag mig nog med 45 kilometer.