Trots att Anders Johansen lade av med löparsatsningen för flera år sedan är hans personbästa fortfarande något alldeles extra: 32:47 på 10 000 meter, 1:09:15 på halvmaraton och 2:32:35 på maraton. Men allt hade ett högt pris.
– Jag gjorde ett av mina bästa lopp någonsin och sprang loppet på 1.09. Men jag minns det såväl. Det var en liten, liten backe som jag hade otroligt svårt att springa upp för. Energin fanns inte där, kroppen var för sliten, säger tidigare elitlöparen Anders Johansen när Sporten träffar honom en solig torsdag i Rydsskogen.
En skog som Anders känner väl.
– Jag bodde nära. På mina långpass sprang jag först ett par rundor här, sen bort via Kärna Mosse till Malmslättskogen för ett par rundor där.
Anders löparhistoria började som en kul utmaning (Lidingöloppet 2013), men blev senare Sverige-elit, och därefter en berättelse om energibrist, stressfrakturer och en kropp som gav upp.
– Jag är och var en väldigt vanlig kille. I 20-årsåldern jobbade jag som reseledare i många år. Där var livsstilen ganska osund. När reseledarlivet tog slut fick jag mersmak för träning och jag sökte mig till fysioterapeut-programmet, säger Anders som efter avslutad utbildning bland annat jobbade i Åtvidabergs FF.
Lidingöloppet trodde han skulle bli en engångsföreteelse.
– 2017 blev jag en strukturerad löpare med en ganska speciell träningsmetodik.
Vad var det för metod?
– Jag drog ner tempot på mina långpass till extremt långsamt. Jag tassade runt i skogen. Det gjorde att jag, på kort tid, kunde gå från noll till väldigt många mil i veckan.
Snabbhetsträningen var begränsad till två gånger i veckan. Då på löpband.
– Jag ställde banden på rejäl lutning och maxade. Det är mycket mer skonsamt och då höll jag.
Den träningsmetodiken tog Anders till toppen. Men hjulen börja snurra allt fortare.
– Farten på mina långsamma pass blev snabbare, jag förbrukade mycket mer energi än vad jag kunde få i mig.
Anders fastnade i det som kallas "relativ energibrist".
– Kroppen stänger av en massa funktioner. Tjejer slutar få mens, men för killar är det svårt att inse att man gått över gränsen. Bland elitidrottare är det ett problem med ett stort mörkertal. När du gör av med 6 000–7 000 kalorier om dagen kan du liksom inte följa gängse kostråd.
Hur märktes det på dig?
– Jag blev väldigt trött och mitt sociala liv gick ner till ett minimum. Det enda kroppen egentligen kunde göra var att springa.
Anna Melin, kostrådgivare på Svenska Olympiska Kommittén insåg allvaret.
– Mina tester visade extremt låga hormonnivåer och blodvärden. Det blev min väckarklocka. Jag fick träningsförbud i ett par veckor med krav på att äta mer.
När Anders började träna igen gick kroppen sönder. Gång på gång.
– Jag hade som mål att bli topp tio på Stockholm marathon 2020 men fötterna gick sönder så fort jag testade att jogga. Det blev fem till sex stressfrakturer under det året. Skelettet hade blivit för skört.
Idag. Några år efter elitsatsningens slut, finns en liten frustration mot hur han behandlade sig själv, men kanske viktigast av allt, det finns en stor acceptans.
Ett par solstrålar strilar ner genom träden i Rydsskogen.
Några joggare lunkar förbi.
– Nuförtiden spelar jag lite padel. Det är socialt, roligt och härligt att få jaga en boll ibland, ler Anders.
Han tar en paus, kisar mot solen och tillägger:
– Men någon gång, väldigt sällan ställer jag mig på löpbandet och känner på mina gamla farter. Då är jag i tanken tillbaka på Barcelonas gator. Men jag slutar efter ett tag, jag vet att det är en snårig väg att börja igen.
"Ibland testar jag att springa på löpband igen. Farten och steget finns där men det känns också farligt för jag vet hur lätt du kan bli fast i de där kickarna som löpningen ger", säger Anders Johansen, 38, tidigare elitlöpare, numer padelmotionär.