Zlatan gör mig stolt att vara svensk.
Senast på fotbollsgalan i måndags.
Innan dess för några veckor sedan i en butik på femte avenyn i New York, där expediten, som själv var från Chile, sa:
– Aaa, Sverige! Zlatan Ibrahimovic! Vilken man! Jag bara älskar honom! Lyckliga Sverige som har honom!
Där stod jag, i en annan världsdel, och rätade på mig lite, log stort, kände en varm våg genom kroppen, för min samhörighet med Rosengårds stolthet.
Sverige har aldrig haft en större idrottare. Ingen har gjort sådant avtryck.
Ingemar Stenmark var stor. Björn Borg likaså. De gjorde en hel nation idrottstokig.
Zlatan är så mycket större. Större än idrott.
Zlatan får oss att tänka. Hoppas. Drömma. Känna.
Ingen så stor har någonsin öppnat sig så.
När Zlatan talar om sin uppväxt tänker vi alla på vår egen uppväxt. När han öppnar sig, berättar om sina innersta känslor, då är vi många som också öppnar oss, som vågar möta våra innersta känslor.
När Zlatan berättar om sin mamma och pappa, om den kärlek och respekt han känner för dem, trots de brister och fel som de precis som alla andra människor har, då är vi många som älskar och uppskattar våra egna föräldrar lite extra.
När Zlatan talar om saknaden efter sin bror, som nyligen gick bort efter lång tids sjukdom, då är vi många som uppskattar våra närmaste lite mer.
Vi är många som rusar fram i livet.
Vi är tyvärr inte lika många som stannar upp och njuter av det.
Zlatan gör det.
Som han sa i Aftonbladet i tisdags:
– När man ser sådant hända, som när det hände min bror och med Klas Ingesson och Pontus Segerström, när det händer…då försvinner allt med fotbollen, man tänker inte på det längre. Då vill jag bara vara med de närmaste. Barnen, familjen. Det kan svänga snabbt. De är det man inte vill missa, det gäller att njuta av livet. Ta en dag i taget.
Ingen svensk idrottare har fått så många att lyssna.
Ingen har påverkat så.
I en tid då främlingsfientligheten vuxit sig starkare än någonsin är han symbolen för hur det kan gå om man går sin egen väg, om alla tillåts vara den de är, om man inte anpassar sig och likformar sig till en Svensson.
Zlatan uttalar sig nästan aldrig politiskt men gjorde ett undantag när han kommenterade Sverigedemokraternas valresultat i nämnda intervju i Aftonbladet:
– Jag tror det är okunskap. Det är folk som röstar i nuläget och som jag tror är helt okunniga. För om man sätter sig in i saker lite mer och ser hela bilden, då förstår man mer vad man röstar på.
Det är en fröjd att följa Zlatans resa från pojke till man.
I den takt han mognar, och med sin breda bas av supportrar, vore han guld värd för vilket politiskt parti som helst.
Om någon sagt på 1940-talet att skådisen Ronald Reagan är USA:s president om 40 år hade han blivit utskrattad.
Om jag säger idag att Zlatan Ibrahimovic kan vara politiker om 10 år blir jag säkert också utskrattad.
Jag skrattar inte.
Zlatan borde bli politiker.
Han har redan visat att han har förmågan att ha rätt folk omkring sig. Den kanske viktigaste egenskapen av dem alla. Fråga Björn Borg.
Ingen har sådan kontroll på sin egen story som Zlatan. Det vet alla som sett hans dokumentär, läst hans bok, följt hans app, som alla medier citerar.
Med rätt rådgivare, däribland frun Helena Seger, sätter han sina egna gränser.
Som politiker skulle Zlatan Ibrahimovic få miljoner att lyssna – och väldigt många att följa.
Christer Kustvik är redaktionschef på Corren och skriver krönikor på fredagar.