Det blev 2–1 i rysaren mot Japan i Auckland, på tisdag spelar Sverige VM-semifinal mot Spanien och det kan redan nu vara det största som svensk damfotboll har upplevt.
Vinst där och det är inget som helst snack.
Då är det nummer ett.
Någonsin.
Mycket större än tidigare silver i VM och OS och större än EM-guldet på en leråker i Luton för snart 40 år sedan.
Det är en annan tid nu.
Damfotbollen är på väg till en ny nivå. Eller är redan där. Det spelas i allt högre fart med och utan boll, passningsspelet går framåt, vi ser en större taktisk mognad med fler jämna matcher, det är mer av närkamper och ”ta till de medel som finns för att vinna”. Utvecklingen går i raketfart och det är på olika sätt ett historiskt genombrott som vi beskådar på andra sidan jordklotet.
Med Sverige som ett av världens fyra bästa lag.
Wow.
Att vinna mot Japan, som imponerat mest av alla lag i VM, är alla dagar i veckan vasst bara det. Att göra det på det här sättet är ännu bättre. Visst, det svajade på slutet, men det Sverige vi länge såg i kvartsfinalen har vi inte sett i VM tidigare och överhuvudtaget inte på länge.
Så bra. Så beslutsamt. Så aggressivt. Så varierat. Så kaxigt.
Så ser det bara ut om där finns en trygghet, där alla mår bra och där alla vet vad som ska göras. Hela tiden. Peter Gerhardsson och Magnus Wikman ska ha massor av beröm för sitt taktiska upplägg och spelarna för hur de fullföljde idéerna. Kaptensduon har sina skarpa fotbollshjärnor, sin taktiska skicklighet och inte minst förmågan att få alla att känna sig viktiga.
Nu har 22 av 23 spelare fått speltid under VM och det ger så klart en psykologisk effekt när så många är delaktiga. Det är så du bygger lag, det är så du bygger framgång. Tillsammans är vi starka. Oavsett vilka som spelar vet alla vad som ska göras.
Det är inte alltid det är så flashigt, men Gerhardsson och Wikman har verkligen ett grymt facit med landslaget. Det mesta de gör blir rätt. Till och med millimeterna får de på sin sida. Ta bara första halvlek nu: 8–0 i avslut. 54 procents bollinnehav. Grymma siffror mot ett lag som Japan.
Det snackas ofta mycket om Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani (toppmatch!) och Stina Blackstenius, men är det några som imponerat på mig så är det mittfältsduon Elin Rubenson och Filippa Angeldahl. Ärligt: trodde ni att de hade det här i sig? För att inte tala om underskattade Nathalie Björn. Och vad ska man säga om Amanda Ilestedt som nu har gjort fyra mål i detta VM?
Sanslöst.