Fredagsunderhållningen på Kopparvallen bjöd många stunder på en av de sävligaste, långsammaste matcherna i år. Kanske är det något man lär vänja sig vid den kommande tiden.
Inte för att ÅFF på något sätt nöjde sig med noll poäng, som det blev mot Varberg. Inte för att insatsen var särskilt imponerande. Mest för att laget just nu längtar efter matcher som inte har något värde.
När allt kommer omkring är det ett säkrat kontrakt i Superettan som Åtvidaberg spelar för. Och som tränare Roar Hansen med eftertryck betonade på presskonferensen, är det långt kvar. Fram till att det är helt klart, är det långt kvar.
Men i ärlighetens namn kan vi nog komma överens om att ÅFF inte åker ur i år. Visst, det är inte fastställt i teorin än. Men det finns liksom ingen rimlighet i att se det hända i dagsläget.
Sannolikt får vi därför snart en hel del matcher som inte betyder något för Åtvid. Laget kommer inte att ha en chans att åka ur, samtidigt som man lär vara avhängda från toppen.
Då landar man i det klassiska ingenmanslandet.
För ett tidigare allsvenskt lag att klara sig kvar det första året i superettan är ofta svårare än det låter. ÅFF ser nu ut att lyckas.
Den här hösten lär ÅFF alltså få spela fotboll endast för fotbollens skull. Vinna för vinnandets skull.
Visst vore det underbart.