Det har känts långt borta under nästan hela säsongen, men nu kan jag faktiskt skriva nästa mening. Linköping HC har betydligt närmare till slutspel än till kvalspel och kan blicka uppåt. Det är i stort sett klart bakåt, som vi sa när jag gjorde lumpen för hundra år sedan.
Vem hade trott det för bara några veckor sedan?
Det var ingen vacker insats mot Leksand, men det blev ännu en seger och det är just den här typen av matcher som ska vinnas. LHC skaffade sig tretton poängs differens och det betyder definitivt adjö till Leksand i bottenstriden.
Jag kan inte tänka mig något annat.
Tre poäng räknas precis lika mycket även när mycket var fort och fel och oskärpt och halvdant.
På två matcher på tre dagar kommer det att komma 15 000 åskådare till Saab arena. För att se ett lag som ligger tolva i SHL-hockeyn. Det är onekligen imponerande och det är lätt att ställa sig frågan varför.
Ett större engagemang för klubben med fler som bryr sig. Det snackas om att gå på hockey igen efter några år när det varit betydligt tystare. Vassare marknadsföring och kommunikation där det görs mer för att kränga biljetter. Inte minst med billigare plåtar, vilket ger fler möjlighet att komma. Bert Robertsson-effekten. . .när senast var intresset så stort för en tränare i LHC? Folk drar folk som i sin tur bidrar till ökad stämning. Några sämre säsonger som ökat medvetenheten om att det faktiskt inte är alldeles givet med SHL-hockey i stan. Inte lika anonymt, med fler personer som syns och hörs i olika sammanhang.
Och inte minst:
Jag tycker mig se en större passion och mer positiv energi igen. Med Christer Mård (och för all del även Mike Helber) i spetsen var LHC den kaxiga uppstickaren som tog plats i toppen av svensk hockey, men det har efter det varit för många år med gnäll och skitsnack. Jag ska inte säga att det är borta nu, absolut inte, men trots för dåliga resultat har det inte varit lika mycket.
Det är kul att konstatera att det inte bor lika många medgångssupportrar i Linköping som jag trodde.
Kan det göras samma resa på isen som det har gjorts utanför så kommer det här att bli bra till slut.
Det var inte fullsatt mot Leksand, men nästan 7 000 åskådare mot jumbolaget och med ny match på lördag är inte illa. LHC tog sig över 6 000-snittet i fjol och jag tar för givet att man till slut kommer att landa högre nu. Där går att göra ännu mer och att inom något år nå upp till 6 500 åskådare per match känns som en realistisk målsättning.
Efter en och annan förlust i vinter har det hetat att ”vi har en del unga pojkar som behöver lära sig att hantera tuffa situationer som den här”. Nu kan vi en gång för alla lägga ned det snacket. Är det något som det här LHC-laget är så är det vare sig ungt eller oerfaret. Av de spelare som fanns med mot Leksand är Olle Lycksell, Simon Lundmark och Adam Ginning runt 20-strecket. Tar jag fram miniräknaren på telefonen och knappar fram medelåldern slutar det på mellan 27 och 28 år.
Det går inte att sätta likhetstecken mellan ålder och erfarenhet, du kan vara erfaren när du är 23 och oerfaren när du är 30, men går du igenom laget och ser namn som Jonas Gustavsson, Jonas Holös, Jonas Junland, Eddie Larsson, Sam Lofquist, Broc Little, Joe Whitney, Patrik Lundh, Jimmy Andersson, Sebastian Karlsson. . .behöver jag fortsätta?
De klubbar som ligger i botten har värvat en hel del under säsongen och återfinns i topp (eller botten, det beror på hur man ser det) av åldersligan. Niklas Persson, general managern, har en utmaning i att föryngra för att hamna någonstans runt 26-27 år. Det är oftast det optimala.
För framtiden, för att lyfta som man vill, blir det därför nödvändigt att förstärka på toppen med spelare av högsta klass, vilket i sin tur kan ge öppningar för yngre (och billigare) spelare längre ned i lagbygget.