Före avspark på Kopparvallen stötte jag på ÅFF-tränaren Rickard Larsén och frågade om förändringar i laget. "Vi ändrar på några platser. Att inte Josh (Bragg) spelade från start senast berodde på att han hade feber. Men det kunde ju inte du veta", sa Larsén apropå det jag skrev efter hemmapremiären.
Nu fanns engelske kaptenen med och var precis så viktig som han ska vara för det här laget. Dessutom gjorde han mål två gånger om. Först efter viljestarkt genombrott, sedan med en läckert slagen frispark från distans. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Det var 2–0 och på väg mot vårens första seger, men tidigt efter paus var det kvitterat och trots två av tre matcher på hemmaplan har ÅFF ännu inte vunnit. Nu kunde det ha slutat ännu värre, men oavsett vilket är det inget vidare för ett lag som, inbillar jag mig, hade varit i behov av en bra start efter tuffa fjolåret.
Det största problemet: att få till chanser värda namnet. Fjolårets poängspelare Erik Grandelius och José Segura Bonilla är inte kvar och det märks. Tydligt.
Nästan varje gång jag skriver något elakt om taskiga publiksiffror för ÅFF får jag ett mejl där någon tycker att "titta på Linköping, kolla på antalet invånare och jämför hur många som går på fotboll där".
Så kan man också se det.
Om man vill.
Å andra sidan finns i betydligt mindre Åtvidaberg en tradition och fotbollskultur som residensstaden bara kan drömma om. När det snöade på tvären strax före avspark i hemmapremiären fanns något att skylla på, men bara 457 åskådare på en ledig långfredag och i skön vintersol?
Nja.