Linköpings HC har gått superstarkt efter nyår och borde ha haft en massa självförtroende och beslutsamhet med sig i trunkarna på flyget upp till Skellefteå.
Det såg inte så ut.
Att få stryk uppe i Västerbotten är inte så mycket att säga om. Egentligen. Men nu var inte Skellefteå ett dugg bättre än att LHC med en fullt normal insats faktiskt kunde ha vunnit och satt serieledande Växjö under tyngre press.
Var fanns kaxigheten? Attityden? Farten?
Jag saknade det mesta av det där, även om det var en tydlig uppryckning i slutperioden i jakten på kvittering. Men det var både för lite och för sent. Striden om topplatserna rasar vidare och förmodligen gick tåget till serieseger. LHC är fyra nu, men har fortfarande andraplatsen inom räckhåll. Det enda vi vet är att vi inte vet vilket lag som väntar i kvartsfinalen, men frågar ni mig är jag ganska säker på att Skellefteå inte står särskilt högt upp på önskelistan.
Varken sportsligt eller ekonomiskt.
Jag har i grunden inga problem att det blåsas för fler straffar, snarare tvärtom, men det kan inte vara så att bedömningen blir så godtycklig som den är just nu. Jag har sett solklara straffar bli till ingenting. Jag såg nu en situation som knappast ens var utvisning få avgörande betydelse när Joakim Lindström läckert utnyttjade straffen när Marcus Högberg spelade för högt.
Det känns inte bra att det ska vara en bedömning lika ojämn som en grusväg efter tjällossning.
Däremot var det inget snack om att bästa laget för kvällen vann.
Med eller utan en taskigt dömd straff.
LHC saknade tunga duon Anssi Salmela och Garrett Roe och det märktes. Inte minst i tre numerära överlägen där det inte ens blev många skott på mål. Där krävs bättring snarast möjligt – och i synnerhet till slutspelet.