Det krävdes 6 221 åskådare för att skriva in sig i historieböckerna, men när LHC och Luleå gjorde upp i Saab arena var det inte ens i närheten. Men damhockeymått mätt var 3 622 en alldeles utmärkt siffra, men med tanke på att mer än dubbelt så många biljetter delats ändå en klar besvikelse.
Förklaringen?
Tja, mörka november, nästan 7 200 åskådare i samma arena i lördags och för dåliga resultat under hösten kan vara tre. Självklart har främst det sistnämnda påverkat. Efter vårens bittra SM-finalförlust har laget byggts om, ett flertal spetsspelare lämnade/fick lämna och flera av dem gör nu succé i andra klubbar.
Det går inte att ge annat än kraftigt underbetyg till säsongens lagbygge. Så här långt, är bäst att tillägga. Det vore jättekul om käften täpptes till på tvivlande reporter framåt våren. Det har varit alldeles för många skador och det är en viktig förklaring. Men det räcker inte. Man kan snacka hur mycket som helst om karaktär och annat, men utan tillräcklig spets vinner du inte tillräckligt mycket.
Det är sen gammalt.
Nu var många på ishockey för första gången och LHC får hoppas att fler än tidigare väljer att komma tillbaka. Det var ett proffsigt arrangemang och damhockeyn fick för en dag välförtjänt plats i rampljuset. Det var bra och jag tyckte att Madeleine Östling, tränaren, uttryckte det bäst efteråt.
"Kul att se så många här. Det var väl nästan 3 200 mer än vad vi brukar ha. Men visst hade vi hoppats på fler."
Med tanke på svaga resultat och en skadelista modell XXL har jag bara väntat på att Denise Altmann skulle göra ny comeback och mot Modo i lördags var hon där på isen. Igen. Som matchvinnare. Igen. Att forwarden direkt tog en så framträdande roll med två mål och en assist i sin första insats på ett halvår säger väldigt mycket om henne själv – men tyvärr också en del om lagbygget i övrigt.
Detta sagt: starkt jobbat att i ett så utsatt läge vrida tillbaka lördagsmatchen till seger. Det är just sånt som behövs för att självförtroendet ska hitta tillbaka.