Inför seriestart i SHL-hockeyn kändes det som att ett lag mer än något annat var beroende av en bra start för att inte det negativa surret skulle komma igång och oron växa.
Linköping HC.
Nu vet ni hur det har gått.
Tre matcher. Tre förluster.
Så var det med den viktiga starten – och närmast matcher mot topptippade trion Färjestad, Luleå och Rögle.
Puh.
Jag tycker ändå att LHC, och inte minst fansen, ska andas en gång extra och inte skicka ut några SOS-signaler redan nu. Med dettta sagt går det inte att vänta för länge innan något görs. Läget måste definitivt tas på allvar för det är rätt mycket som oroar. Inte minst att det nu har spelats nio matcher i sommar och höst och lika många har förlorats.
Man kan säga att sex av dem var träningsmatcher, men lik förbannat har inte LHC en endaste gång hittat ett sätt att vinna. Nu var det för många tunga och dyrbara misstag och om jag räknat rätt tre ramträffar bara för Markus Ljungh. Inget studsar rätt just nu. Ingenting. Defensiven behöver inte orsaka några sömnlösa nätter, men för spetsen framåt finns fortsatt tydliga frågetecken.
Mycket möjligt att det måste värvas under hösten igen.
Det var mycket som var bättre än mot Skellefteå, men allt annat var i praktiken omöjligt och framförallt hjälpte det inte. Det kommer att vara fullt av jämna matcher ända in i slutet och då är det bättre att då och då spela skit, men vinna ändå.
Frågan om vem som verkligen ska leda det här laget när det blåser emot finns kvar.
Det är dags att kliva fram.
Nu.
Med tanke på Timrås offensiva kraft är jag helt säker på att LHC pratat om att för allt i världen inte ta några onödiga utvisningar.
Sagt. Och. Inte. Gjort.
När spelet var i andra zonen slog Arvid Costmar klubban ur händerna på Anton Lander. När spelet var i andra zonen satte Jesper Pettersson klubban mellan benen på Erik Andersson. Mycket möjligt att det var en del otur inblandad också, men det fanns ingen anledning att ge domarna möjlighet att blåsa.
Två taskiga utvisningar. Två tunga baklängesmål.
För att inte tala om Jonas Junlands grova miss före tredje och avgörande hemmamålet.
Ty Rattie fick spräcka den egna målnollan och det var så klart viktigt. Tillsammans med Markus Ljungh och Patrick Russell såg tänkta offensiva essen piggare ut och frågan är om det inte är ett smart drag att matcha dem tillsammans för att få ut mesta möjliga spets.
Det säger något att Christoffer Ehn så här långt är ensam LHC-are att ha gjort mål i fem mot fem.
På tal om det: jag har i något svagt ögonblick påstått att Jacob Johansson inte håller som förstamålvakt för att ta Timrå till slutspel.
Rätt typiskt att han var bäst på isen mot sitt gamla lag.