För så är det att hålla på Örgryte och Gais. Det är övervägande lidande, en gnutta hopp och någon stund av framgång. Jag fick i farsdagspresent den underbara boken ”När bollen rullade vår väg”. I boken kan man läsa om lag som under en period spelat i eliten men nu huserar i vad man kallar gärdsgårdsserier. Underbara sekvenser från Malmö där några tappra fortfarande står och hoppas på att IFK Malmö ännu en gång skall bli större än Malmö FF. Jag läser om min gamla kollega Jukka Ikäläinen som var på vippen att som spelande tränare föra Kiruna till allsvenskan. Helt fantastisk är historien om mannen som fann sin kärlek till Gårda BK på 1940-talet då de var i allsvenskan och som troget följt dem allt längre ner i seriesystemet. Såg i princip alla matcher, var på alla träningar. Ett år då mannen var runt 90 år hade han högst träningsnärvaro av alla, världsklass.
När jag läste boken kom jag på mig själv med känslan att en del av idrottens kärna är just lidandet, även om Öis gärna får ge mig lite mer sportslig lycka än de gjort så här långt under mina drygt 50 år. Tänk att hålla på Real Madrid eller något liknande och tycka att en säsong där man inte vinner både ligan och Champions League är värdelös eller att som min kompis Stefan, han håller på IFK Göteborg, som med sin historia i bagaget ”misslyckas oavbrutet nu för tiden”. Det sköna med att hålla på Öis är att en säsong präglad av underpresentation, ett negativt kval präglat av rätt usel fotboll räddas av 20 minuters forcering. Att en kvalserie, 90 minuter x 2 präglat av svordomar och ångest känns som en drömserie efter att bollen gick i mål i förlängningen via matchens i princip sista spark som var en nick. Trots att vi var minuter från att åka ur superettan känns säsongen helt plötsligt kanon.
Nu är vi i den del av säsongen då vi är som bäst, det vill säga den del då inga matcher spelas. Den del av säsongen då hoppet ännu inte grusats av den bistra verkligheten. Jäklar vad bra vi blir 2018. Mina barn och jag kommer att älska Öis av hela våra hjärtan 2018 även om det går åt skogen. För vet ni vad, då och då rullar bollen trots allt vår väg. Så är det med ditt lag också. De behöver din kärlek som mest när de förtjänar den minst och en dag, då jäklar.
Mikael Petersson har mångårigt förflutet inom idrotten. Han har bland annat tidigare varit klubbdirektör i Örgryte, och skriver nu gästkrönikor på Correns sportsidor.