Linköpings FC avslutade våren med förlust mot Häcken och med sargat lag var det inget att säga om. Det betyder sommaruppehåll i mitten av tabellen, med 17 poäng av 36 möjliga.
Det är inte godkänt.
Det positiva är att det bara är tre poäng upp till tredjeplacerade Kristianstad och absolut inte läge att kasta några yxor i några sjöar. Snarare tvärtom, som en tränare en gång uttryckte det. Utdelningen kan komma radioaktivt, eller vad han nu sa.
Men lite mer kaxighet skulle inte skada.
På planen och utanför.
Jag förstår försvarstaktiken, den lyckades i Göteborg och gavs chansen igen. Men att så mycket ska skilja mellan ett lag som ligger tvåa och ett som siktar på att komma trea känns ändå anmärkningsvärt. LFC står inför ett vägskäl och det ska bli spännande att se vad som händer framöver. Storsatsning för att ta tillbaka förlorad mark – eller ett steg tillbaka för att börja om och ge det tid för att hitta till toppen igen?
Det är rätt långt dit just nu.
Längre än vad jag trodde och längre än vad som var tanken.
Jag tror att nästan alla i Linköping gillar LFC. Trevlig klubb, trevligt folk och sunda värderingar. Men uppenbarligen är inte lika många beredda att komma med ekonomisk stöttning. Ta bara det här med att sälja arenanamnet. I över två års tid har Paul Lindvall & Co pratat om det, men än så länge har inget hänt.
Liksom många andra klubbar inom damfotbollen behöver LFC ta för sig mer. Mer självförtroende, mer attityd. Slå er för bröstet och nöj er inte med det lilla. Har ett företag betalat 100 000 kronor kan det betala 150 000 nästa gång. ”Vi är bra, men tycker ni att vi ska bli bättre får ni allt se till att stötta också. ”
Ungefär så.