Vad hände där, LHC? Från mental mjukglass till skön desperation

Från mental mjukglass till något helt annat. Bra där, LHC. Den desperationen kommer att behövas framöver också.

Christoffer Ehn jublar efter det avgörande LHC-målet mot Leksand. Bättre sent än aldrig.

Christoffer Ehn jublar efter det avgörande LHC-målet mot Leksand. Bättre sent än aldrig.

Foto: Magnus Andersson

Krönika2025-02-14 04:50
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det bästa? 1–2 blev 3–2 mot Leksand och två LHC-poäng måste ha känts som åtminstone tre. Det näst bästa? HV, Modo, Örebro och Rögle fick stryk.

Om Oscar Fantenberg gjort mål på det öppna läget strax före slutet av ordinarie tid hade det nästan varit en perfekt kväll för Linköping HC – seger efter 60 minuter och upp över det förhatliga kvalstrecket. Nu är man kvar på fel sida, men bara en poäng efter Modo och två efter Örebro.

Rysaren går vidare.

Tio matcher kvar och jag tror att LHC måste vinna hälften för att vara säkert på nytt kontrakt.

Skrev så sent som för några dagar sedan att det pekar mot kval och man kan ju inte ändra sig hur som helst. Så det måste jag stå fast vid – till dess att motsatsen bevisas och det blir vinst i låt oss säga tre matcher i rad. Det är sånt som krävs för att lyfta i tabellen.

Elaka tungor kallar LHC för Loser HC. Så elak är jag inte, men vi som följt den här säsongen förstår vad som bygger ryktet. Tanken slog mig nu också, när Jesper Myrenberg först släppte en taskig retur till 0–1 och sedan när Leksand utnyttjade överläget till 1–2 när Remi Elie fick matchstraff (vi återkommer till det). 

Med tanke på att LHC för många gånger under den olyckliga vintern sett ut som mental mjukglass fanns inte mycket som talade för en vändning. Men nu var det som om hemmalaget kom in i någon slags "inget att förlora längre-känsla" och verkligen gick för det.

Fullt ut. Hela tiden. Attackpsyket påkopplat.

The bottom was nådd, liksom. Vad finns det att förlora?

Det var ett par tuffa käftsmällar som kunde ha sänkt vilket lag som helst, men nu fanns ingen återvändo och med den typen av stark moral och skön desperation kan du komma långt.

Man kan diskutera vem eller vilka som bär ansvaret för en misslyckad säsong, men just nu är det bara spelarna som kan rädda sina och föreningens ansikten. Under närmaste knappa månaden behöver LHC ännu fler spelare som kliver in till match som gällde det livet.

I skrivande stund har jag ingen aning om Remi Elie blir avstängd eller inte. Jag tycker ju inte att han borde bli det. Var det verkligen så mycket slew foot? I min bok var det mer av en ytterst olycklig kampduell där Eddie Larsson tryckte sig in med axeln, vilket också påverkade fallet och balansen.

Skaderisken är hög när du kommer i högsta fart, men jag såg inte att Elie gjorde något medvetet för att skada. Och som tränarna var rörande överens om på presskonferensen efteråt. 

Om domarna blåst för icing hade det aldrig hänt.

LHC hade inte fått ett matchstraff och Leksand hade inte fått en spelare skadad.