Varje gång jag är i Skellefteå tar jag en promenad från hotellet till Skellefteå kraft arena (jag är aldrig här om det inte är ishockey). Ett par timmar före tredje SM-semifinalen traskade jag uppåt med några tankar snurrandes i huvudet. Vad är det som gör Skellefteå så bra? Vad görs i Västerbotten som inte görs någon annanstans?
Spelare för spelare är det ett väldigt bra lag, men inte SÅ märkvärdigt. Pontus Petterström gjorde inget större väsen av sig i LHC, Erik Andersson fick inte ens vara kvar, Fredrik Lindgren gick sådär i Färjestad ... för att nu nämna några. Men här finns uppenbarligen något som gör att man får ut betydligt mer av det man har.
Det finns förstås nästan lika många förklaringar som det finns bultar i Ölandsbron. Bra spelare. Höga löner. Låg hyra. Mycket pengar. Hård träning. Bra taktik. Stort självförtroende.
Men det räcker inte.
Vill man veta mer om saker och ting kan man (nästan) alltid fråga gamle (nåja) LHC-profilen, nyblivne Correnkrönikören och mångårige Skellefteåbon Mattias Nilimaa.
Så jag gjorde det.
Här är hans teorier kring det som så många i hockey-Sverige (inte minst de i 013-området) undrar över:
1) En sällsynt kombination av snabbhet, styrka och uthållighet enligt hyllade fystränaren Stefan Thomsons recept.
2) Ett enkelt grundspel som nötts in sedan junioråldern.
3) En framgångsvåg som skapat självförtroende och en mental överlägsenhet. Risken för frustration minskar när alla vet att man vinner i längden.
4) Ett tydligt ledarskap som gör det lätt att ställa krav.
5) En stad som är lätt att verka i. Lagom med press och ett gigantiskt stöd.
Tänkte på det sistnämnda när jag på eftermiddagen tog en sväng runt Möjligheternas torg där det om några veckor kan bli guldfirande igen. Gott om matchtröjor och halsdukar i skyltfönstren. En tydlig stolthet. I Linköping känner du varken den eller ser några tröjor. Det är mycket möjligt att det också kan vara en förklaring.
I dag kan Skellefteå ta sig till SM-final – för femte året i rad.