Linköping HC vann viktiga hemmamötet med jumbon Malmö och mer om det längre ned i den här texten.
Men först måste vi tala om Saab arena.
En av många fördelar med det här jobbet är att du får åka runt i landet och uppleva diverse arenor i olika sporter och av olika standard. De allra flesta har sina fel och brister och väldigt många är i behov av upprustning.
Det gäller inte minst den som jag sitter i nu.
Var inne på det i en krönika redan förra året (eller förförra var det nog nu om jag tänker efter) och evenemangsarenan i Linköping behöver verkligen fräschas upp. Det har inte hänt särskilt mycket sedan dess utöver att en ny sarg har satts upp och det var ett måste för att ens få spela vidare.
När det som då hette Cloetta center invigdes för snart 20 år sedan kändes det nytt och modernt, som en topparena i Sverige. Så är det inte längre. Klart att det blivit slitage med så många besökare och…ja, det är ju inte särskilt mycket som har hänt sedan dess heller.
Ta bara den osedvanligt usla högtalaranläggningen.
Är du i ena hörnet av arenan får du nästan hålla för öronen för att inte få tinnitus, men är du i det andra är det mer eller mindre omöjligt att uppfatta något. Av dem som var på plats mot Malmö kan jag garantera att det var många som inte uppfattade särskilt mycket av det som sas.
Det slog mig under uppvärmningen att Lasse Winnerbäck aldrig kan ha låtit sämre än så här.
Det är ett exempel och det finns fler.
Som evenemangs- och upplevelsearena har man halkat efter och mer än något annat ligger ansvaret på Linköpings kommun. I en allt tuffare konkurrens borde ha investerats mer i arenan redan i går.
Bättre möjligheter för ljud och ljus. Fler ytor för mingel. Fler matställen av olika slag. Fler nya idéer. Mer av 2023 än 2004. Allt mer krävs för att locka åskådare från tv-soffan och då krävs en bättre helhetsupplevelse. Det gäller både för ishockey och annan underhållning, antar jag.
LHC kan göra mer, jag har varit på det tidigare, och där finns absolut en och annan tanke att stjäla från andra klubbar i SHL, men fastighetsägaren behöver också vakna till för att fräscha till det lite varstans. Den ändå något nyare jumbotronen ägs av LHC och jag vet att det har funnits önskemål att den skulle ingå i hyran, men att det har varit svårt att få gehör för de tankarna.
Man kan vinna matcher på olika sätt och den här gången gjorde LHC genom hårt jobb, storspel av Marcus Högberg och med en skön inställning att till varje pris försvara sitt eget mål. Skrev det redan häromdagen att det var strunt samma hur det såg ut och att det bara var en sak som gällde mot tabelljumbon.
Att vinna – och LHC vann.
Nu är det ännu längre till jumbon och det blev tre ytterst viktiga poäng när det nu tuffar till sig med matcher Skellefteå, Örebro och Frölunda.
Patrick Russell kom in med Christoffer Ehn och Markus Ljungh och bidrog till att det blev bättre fart på tänkta förstakedjan. Comebackande Markus Hännikäinen var energirik som vanligt och jag gillade mycket av det han gjorde tillsammans med Arvid Costmar och Henrik Törnqvist.
En rejäl trio att lita på i tuffa situationer.
En sak till:
Svårigheter att få ihop spelschemat ligger förstås bakom, men med tanke på det redan låga publikintresset för SDHL kändes det verkligen inget vidare att LHC:s damer och herrar spelade samtidigt vägg i vägg.