En storpublik på 986 personer, blank is och blå himmel. Med julmusik i högtalarna, gott kaffe och många hemvändare blir inte inramningen för bandy mycket bättre än på Stångebro IP i Linköping på annandagen. Division 1-derbyt mellan Derby och Åtvidaberg, som slutade med bortaseger efter att Derby stretat emot en timme, var en gnistrande upplevelse. Som pricken över i anlände matchbollen med en helikopter som snyggt landade i mittcirkeln och sedan lyfte igen mot himlen. Nåt sånt hade inte hänt i hall.
Men mitt i idyllen kunde man undra hur bandyn egentligen mår. Hur mycket samhörighet känner det här folket med den moderna bandy som bedrivs i hall? Ja, det är en befogad fråga. Det är inte utan att sporten håller på att slitas isär.
Derby har en förvånansvärt bred verksamhet, med sju pojklag, två herrlag och en tjejgrupp. Klart det finns framtidsanda då. Ingen jättehet halldebatt finns, men Derby känner att kommunen vill ha marken intill ishallarna till annat och då kan det finns chans till ett nybygge i framtiden, kanske i Vidingsjö.
Åtvidabergs BK har inte ens konstis den här vintern. De ungdomar som finns spelar i Tjust eller Derby och A-laget lirar alltid borta. Eldsjälen Börje Johansson pratar på allvar om att börja jobba för en utomhusliga, där utomhusföreningar bara tävlar mot varandra. Han säger att arbetet är i gång för det, även om inget är sanktionerat nånstans. Utomhuslagen vill spela normal bandysäsong och börja i november och inte i september.
Själv tycker jag Börjes idé låter intressant, men känns mer som ett rop på hjälp. Ett tecken på att utomhusbandyn känner sig bortglömd av förbundet.
Förbundet behöver på sitt håll verka för att hålla ihop hela bandyn, och då måste det finnas en framtid för både hallspel och utomhusbanor. Framför allt får det inte vara ett måste att ha tak för att bedriva bra bandy.