Urusla siffror – här måste LHC få till ett trendbrott

LHC förde spelet. LHC var mest effektiva. LHC gjorde två mål i powerplay. Ungefär så kan det säkert låta om någon ombeds att motivera varför det blev seger mot Skellefteå i omgång 19.

Målvaktsspelet är en ofta stor nyckel i straffläggningarna. Här blir Jonas Gustavsson överlistad av Mattias Ritola.

Målvaktsspelet är en ofta stor nyckel i straffläggningarna. Här blir Jonas Gustavsson överlistad av Mattias Ritola.

Foto: DANIEL ERIKSSON

Krönika2020-07-26 17:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Men vad händer om man ska summera en hel säsong?

Plötsligt blir det inte lika enkelt.

Varför missade LHC slutspel igen? Vilka delar var det som brast? Stämmer verkligen känslan om att LHC slängt bort flest poäng i serien vid ledningar i den tredje perioden?

I Nordamerika har arbetet med så kallad avancerad statistik länge varit en del av NHL-vardagen. Vissa lag har heltidsanställda på området och i media – alltifrån tv-sändningar till artiklar – tas ämnet upp mer frekvent än i Sverige.

För sanningen är att det idag finns statistik tillgänglig på exakt allting. Hela tiden.

Min personliga åsikt är att det finns en stor vinning i att bryta ner olika små områden, om det finns en trend över rimlig tid.

Tidigare tyckte jag att svenska hockeyklubbar, i allmänhet, tog för lätt på den fakta som låg på bordet. Jag tror att vi alla hört någon tränare svara: 

"I år har vi så pass många nya spelare som inte varit med innan. Det känns bara dumt att kolla bakåt."

Eller.

"Oj, det visste jag inte. Men sånt där brukar jämna ut sig över tid. Vi måste bara åka mer skridskor."

Nu är verkligheten, där alla har stenkoll, dock en annan. En enkel titt på Linköpings HC och det går snabbt att konstatera ett par saker.

1) De tre senaste säsongerna har LHC vunnit två av sexton straffläggningar.

Den allra mest alarmerande statistiken. Att bara ha tagit bonuspoängen i två av sexton försök över en tidsperiod på tre år är fruktansvärt uselt. Så nej, straffar är bevisligen inte bara slump. Då alternativkostnaden dessutom blir två poäng varje straffläggning (då du själv kan "förlora" en poäng och samtidigt ge motståndaren en poäng) är det svårt att förstå varför det inte läggs mer tid på det.

Jag ser ingen anledning till att LHC inte skulle gå in till den här säsongen med ett uttalat mål att bli bäst i serien på straffar. Tryck in den meningen i spelarnas huvud. Att verkligen lyfta upp frågan och göra den till sin kan skapa ett självförtroende hos spelargruppen som tar död på spöket, inbringar fler poäng till sig själva – och färre till motståndarna.

2) Fyra av de fem senaste säsongerna har LHC varit på den undre halvan i tekningsstatistiken. 

Det är alltid svårt att värdera vikten av tekningar. Men kollar du på den senaste säsongen så hade LHC näst sämst tekningsprocent i offensiv zon – bara Oskarshamn var sämre. I toppen? Rögle etta och Luleå tvåa.

Slump? Kanske inte. Att få starta med pucken i anfallszon och kunna gå på avslut direkt ifrån blålinjen är en stor fördel. 

3) Corsi – ett verktyg för att mäta framgång över tid?

Av den mer avancerade statistiken har begreppet corsi vuxit sig särskilt starkt. Kort sammanfattat mäter man alla skottförsök med lika många spelare på isen – på mål, utanför eller blockerade. Verktyget finns både för lag och individuella spelare och en siffra på över 50% innebär att man bidrar och skjuter mer framåt än man släpper till bakåt.

De två senaste säsongerna har LHC legat i botten av corsi (13:e och 11:e plats). Men när laget slutade fyra i grundserien säsongen 16/17 var laget femma i motsvarande statistik, som ofta stämmer väl överens med tabellplaceringen. 

I slutänden är jag övertygad om att de lagen som lämnar så lite som möjligt till slumpen, och ligger i framkant med hur man ska lyckas kombinera känsla med fakta, kommer skaffa sig ett försprång gentemot konkurrenterna.