Låt oss börja där.
Efter segern mot Olympic i början av oktober hade jag kunnat ta gift på att det skulle spelas ettanfotboll på Kopparvallen även till våren.
Det blir inte så.
ÅFF har haft alla chanser i världen att säkra det här kontraktet, men efter fem raka förluster slog dörren igen med en smäll och klassikern får börja om i tvåan. Igen. Det gör ont när drömmar dör, men ÅFF har ingenting att skylla på. En ynka poäng till hade räckt för kval, men division 1-platsen har kastats bort. Med det här laget borde inte ÅFF ha hamnat så här illa till.
Jag tycker ju att spelarna bär största ansvaret för misslyckandet, men klart att Anders Bååth, tränaren, inte kommer undan. Det såg länge lovande ut, men avslutningen mot bottenkonkurrenterna har varit ett haveri och jag kommer inte från känslan att för många inte insåg allvaret och faran förrän det var för sent.
Nu tycker förstås många att det ska bytas tränare, men det tycker inte jag.
Har Bååth satt ÅFF i den här sitsen kan han gott se till att ta klassikern tillbaka. Intresset behöver inte bli så mycket mindre i tvåan med flera potentiella derbyn. Tyvärr är väl risken stor att östgötaklubbarna splittras över olika serier.
Linköping FC avslutade med 3–3 mot Kristianstad och blir trea i allsvenskan för andra året i rad. Så klart med beröm godkänt även om det sved att inte få avsluta med en seger. Efter en så stark säsong vore det märkligt om det inte väcktes utlandsintresse för flera av spelarna. Inte minst för offensiva trion med Cathinka Tandberg, Cornelia Kapocs och Yuka Momiki som tillsammans öst in över 50 mål.
Mäktiga siffror.
Momikis kontrakt går ut och där måste LFC göra vad man kan för att förlänga.
Tandberg har slagit igenom stort, men är bara 19 och skulle må bra av en säsong till i allsvenska toppen. Men om någon större klubb visar intresse för att köpa loss Kapocs och om anfallaren själv är sugen på en flytt – då tycker jag inte att klubben ska tveka.
Sälj.
Men se till att ta bra betalt. Ett par miljoner att förstärka klubbkassan med. Annars får det vara.
När Olga Ahtinen såldes till Tottenham fick LFC enligt mina uppgifter runt 350 000 kronor. Strax senare flyttade en annan mittfältare, Kyra Cooney-Cross, från Hammarby till Arsenal och övergångssumman rapporterades vara över 3,8 miljoner kronor. För en spelare som åtminstone inte i allsvenskan varit ett dugg bättre.
Med Ahtinen kvar i laget är jag ganska säker på att LFC nu firat med guldhattar på på planen nedanför mig.
I det fallet fanns en klausul inskriven med en fastställd summa och det behöver också svenska klubbar komma ifrån. Säg nej till sånt. Kaxa till er och acceptera inte samma taskiga uppgörelser. Unga spelare utvecklas i allsvenskan och kommer att värvas av större klubbar, den utvecklingen går inte att stoppa, men då ska det banne mig kosta mer än småsummor och kaffepengar.
Efter två och ett halvt år med Andrée Jeglertz kom Anders Jacobson in i somras och vad jag hör har det inte varit friktionsfritt. Jag tror fortfarande att bästa lösningen hade varit att behålla Jacobson – och samtidigt locka tillbaka Martin Sjögren för att återförena guldduon från 2016 som tillsammans hade kunnat dela på tränar- och sportchefsjobb.
Men så blir det inte.
Tränarfrågan är viktig att lösa, men för framtiden har LFC ännu större och organisatoriska frågor att brottas med.
En sak till:
LFC kom alltså trea och tog lilla silver. Hm. Känns inte det väldigt omodernt och väldigt lite 2023? Vad är det för hittepå? Kommer du tvåa tar du silver, kommer du trea tar du brons. Punkt. Gör om. Gör rätt.