Satt i tv-soffan, imponerades av LFC:s måndagsinsats i Stockholm och när Hammarby djupt in på stopptid prickade ribban för andra gången kunde jag inte längre hålla inne med den känsla som växt sig allt starkare i både huvud och mage.
Med garderingen att det också blir seger i toppmötet med Häcken tvekar jag inte att skriva det här.
Linköping FC tar SM-guld.
Tro på det om ni vill – men det här laget har det som krävs.
Det är svårt att inte gilla hur Andrée Jeglertz har utvecklat så mycket. Centrallinjen med Nilla Fischer, Olga Ahtinen och Amalie Vangsgaard. Spelidén. Höga pressen. Attityden. Tålamodet. Som gammal snedsparkande försvarare är jag också förtjust i spelare som Stina Lennartsson som är skönt elak i duellerna. Sånt som man knappt såg i damfotbollen tidigare.
Och det är möjligen cyniskt, men jag log när Nellie Karlsson mot Hammarby såg att en farlig kontring var på gång, insåg faran och stoppade anfallet. Det kostade en varning, men det fick det vara värt.
Det har sagts tidigare, men det är häftigt att se hur snabbt damfotbollen utvecklas. Fler aktioner i högre tempo, vassare passningsspel, mer av närkamper och större taktisk mognad. Och inte minst: mycket högre lägstanivå. Här finns inte längre någon halvtaskig vänsterback eller målvakt som kastar in bollar.
Dubbla bortamatcher mot Vittsjö och Hammarby har klarats av med dubbla segrar. Nu väntar Häcken och tre nya poäng – då går LFC fullt mot i tur och ordning Piteå, Kalmar, Kristianstad och Örebro.
Tror jag.