Mycket är deppigt med vad coronapandemin gör med idrotten, men ingenstans är det nog så ledsamt att se tomma läktare som på Zinkensdamm. Sveriges coolaste publikplats i bandyn. Så mycket vimmelminnen och festbilder är det man får upp i huvudet när man ser en match på platsen.
Det är nu 25 år sedan som IFK Motala för första gången spelade på Zinkensdamm, då som etablerat lag på besök hos en kaxig uppkomling. 6 000 åskådare var det på en seriematch 1996 och jag kommer ihåg det väl. IFK spelade 2-2 efter en bra defensiv insats och jag minns hur lyrisk liberon Ola Persson var över Hammarbys publik, vilket då var något helt nytt. Nervöst, men också läckert att spela.
Det är sånt man minns nu när läktarna gapar tomma, vilket tar bort själen även i kultkvarter som Södermalm. Ingen kan glömma alla historier genom de här åren, all kontakt med pubarna för publiken, Motalavimmel för uppflyttade och ditresta, och den speciella stämningen mellan höghusen. Alla Motalamänniskor i bandyn som lockats av atmosfären och blivit Bajare, som Stefan Erixon, Patrick Sandell, Dennis Gustafsson, David Brodén och Magnus Brodén.
Det är en känsla kring Zinken som finns kvar och så sent som förra säsongen var det 3 500 personer som såg IFK Motala vinna med 5-3 tack vare Magnus Brodéns taktiska upplägg. Samme Brodén som blev svensk mästare med Bajen 2013 då en framgångsrik vinter på Zinken avslutades genom att vinna på Friends inför jättepublik.
Det är avsaknaden av folkvimmel jag tänker på när återigen ser IFK på Zinkensdamm efter 25 år. Ett Motalalag som många gånger blivit utspelat på platsen, minns resultat som 9-0 och 12-0 vissa annandagar när laget knappt kunde gå på balen på Statt för att det var så pinsamma siffror. Men vi minns också den oförglömliga kvartsfinalserien 1997 då IFK föll två gånger på Zinken, men ändå slog ut Bajen.
Om vi nu försöker förtränga publik-avsaknaden så kan vi säga att 2021 är IFK Motala återigen lite bättre på papperet, som 1996. Men viljan hemma, den hade Hammarby från start. IFK hade bra spel glimtvis, men det var Bajen som bestämde och som hindrade IFK från att säkra en slutspelsplats. 8-2-smällen får ses som en upprepning av de där annandagarna när IFK fick lämna Södermalm med svansen mellan benen.
Stefan Erixon var på plats på expert och fick konstatera IFK:s på olika sätt tama insats. Dessutom var det en dubbel smäll igen sedan liberon Nicklas Ögren fått ledas av isen efter en pååkning. Eller trippel smäll rentav då även halven Kasperi Hirvonen fick utgå, skadad. Att Ögren enligt eget besked inte spelar på minst ett par veckor är ett tungt avbräck. Han har varit en av IFK:s bästa i vinter.
Nu ska det sägas att IFK fortsatt har en god chans att nå åttondelsfinal. Hammarby har två topplag kvar att möta, Edsbyn och Sandviken, men kan säkert ta någon poäng. Om så sker måste IFK ha minst en poäng totalt mot Villa-Lidköping hemma på fredag och Broberg-Söderhamn borta på tisdag.
Säg att det blir förlust mot Villa, så måste IFK kanske ha en poäng i inomhushallen i Söderhamn i epilogen. Det finns en del som talar emot IFK: Tyngden som förlorats framåt, det svaga hörnskyttet, skadorna och den svaga bortastatistiken. Av 21 inspelade poäng har bara sex tagits borta, vilket betyder att risken är verklig för IFK. Motalalaget kan missa SM-slutspel, vilket skulle vara ett stort misslyckande.