Med Bert Robertsson i båset skulle LHC byta spår till ett tuffare ledarskap och högre krav. Det gick sådär, får man väl säga. Nu, med Klas Östman som ny huvudtränare till hösten, byts spår. Igen. Som att gå från Iron Maiden till...låt oss säga, Lasse Winnerbäck.
Och det behöver ju inte vara fel. I synnerhet inte i Linköping.
Nu säger jag inte att det blir kravlöst med Östman. Men ett och annat mjukare ledarskap, en annan stil på isen och i omklädningsrummet? Garanterat.
Alla tycker om Bert Robertsson. Alla tycker om Klas Östman.
Ungefär så.
Det ena behöver naturligtvis inte utesluta det andra, men när nu Robertsson flyttar till Schweiz så flyttar Östman till Sverige. Så kan det gå i hockeyvärlden. Den sistnämnde borde ha haft tränarjobbet i Linköping redan när Dan Tangnes försvann, men då föll i stället valet på Tommy Jonsson.
LHC har sökt efter en ny identitet och kultur som ska genomsyra föreningen, men när resultaten varit för dåliga har också tålamodet trutit och nu tas i stället ett steg tillbaka till det mer trygga som faktiskt fungerat bättre tidigare. Visionen om SM-final 2022 känns extremt långt borta och efter avklarad pandemi måste mer än något annat göras en ekonomisk omstart. Glöm det där med att gå för guld. Nu handlar det om att 1) se till att det spelas SHL-hockey i Saab arena till hösten och 2) närma sig den övre halvan igen.
Det är inte lika roligt, men det finns ingen annan väg att gå.
Klas Östman har förtroende bland många spelare, är bevisat bra på individuell utveckling och det blir viktigt när LHC för tillfället inte har en chans i det ekonomiska spelet och när klubbarnas plånböcker blir allt tunnare av virusets effekter. Talangfabriken står stark, men mer måste göras för att unga spelare ska lyfta här och inte när de flyttat någon annanstans.
När Östmans namn nämndes fick jag ett mejl där någon skrev att ”Det löser inga problem. Han är redan provad. Dags att gå utanför boxen. Ta Rögle som positivt exempel”.
Ja, hur bröderna Abbott – med en större ekonomisk stöttning än vad de flesta nog tror – byggt om och nytt nere i Skåne är vansinnigt imponerande och någon liknande revolution blir det inte här. Små steg. Sakta men säkert. Efter allt som hänt (eller inte hänt, om ni så vill) finns en sak som behövs mer än något annat i LHC-land. Kontinuitet. Det har varit alldeles för många tränarbyten och olika färdriktningar för allas bästa på slutet.