Videon är inte längre tillgänglig
Det blir inget OS för Zlatans del, det sista vi ser av honom blir när vi ser det sista av Sverige i årets EM. Det kan mycket väl bli i morgon.
För visst kändes det som att han visste om det själv, att han nästan förlikat sig med tanken, när han släppte den bomb som alla försökt förbereda sig för – men som ju inte gått att förbereda sig för – på tisdagens presskonferens.
"Jag är väldigt stolt över att vara kapten för Sverige. Jag vill tacka alla supportrar som hjälp mig att uppnå den jag gjort. Vart jag än åker kommer jag alltid att ta med mig den svenska flaggan och vara stolt över den. Så besviken kommer jag aldrig vara. Så tack alla".
Så lät Zlatans egna ord. Låter inte det som ett sista avskedstal så vet jag inte vad.
Jag tänker inte redan nu börja spekulera i vad världsstjärnan kommer att lämna efter sig i det svenska fotbollslandslaget. Det får bli en senare katastrof. Just nu vill jag bara tänka tillbaka, minnas och uppskatta alla stunder av underbar eufori som Zlatan gett mig och alla andra svenska fotbollssupportrar under de senaste 13-14 åren. Just nu vill jag inte tänka på att vi aldrig kommer få uppleva någon ny sådan igen.
Vad Zlatan har betytt för så pass många svenskar går nog inte ens att begripa. Inte bara för fotbollstittare. Som en symbol för den moderna mångfalden har han visat att "den svenska drömmen" kan besannas för även de mest nedsparkade samhällsinvånarna. En ledstjärna för inte bara en hel generation, utan för människor över en hel livstid.
Hur man än väljer att hylla Zlatan efter landslagskarriären så kommer det att kännas otillräckligt.
Men jag hoppas nu att hans alla kritiker – för de har funnits, ibland med viss rätt – kan svälja sitt snack om arrogans, kaxighet och ledarskapsbrist. Istället borde vi alla minnas Zlatan Ibrahimovic för vad han varit och snart lämnar som: Sveriges främsta fotbollsspelare genom tiderna.
Jag kommer åtminstone alltid vara tacksam för att vi har råkat leva samtidigt.
