Jag kan inte hålla mig längre. Känner att jag måste skriva något om det här med att inte ha tabeller och resultatredovisning i ungdomsfotbollen upp till en viss ålder.
Detta har rört upp känslor hos många. Jag säger bara snacka om ickefråga. Rent symboliskt kan jag sympatisera med åtgärden men vad betyder det? Nada.
Låt oss först ta argument från dem som tycker att det är förkastligt att ta bort tabellen och att det kan påverka tävlingsinstinkten negativt och att barn vill tävla, annars skulle de inte idrotta. Men hallå, är inte en match en tävling? Bara för att tabellen är borta försvinner ju inte matchen. Man kan fortfarande tävla som attan under matchen. Det enda som händer är att resultatet av matchen inte syns i någon tabell.
Till de som tycker att det är en jätteviktig satsning säger jag bara, men hallå, bara för att ni tar bort tabellen så försvinner inte hetsen under en match eller vetskapen om att man förlorat eller vunnit matchen. Det är med andra ord en rätt löjlig diskussion som uppstått kring en ickefråga. I Östergötland har denna verksamhet pågått ett tag och de som, precis som jag, har barn som idrottat på båda sidor om denna reform och märkt någon skillnad räck upp handen ... se där, noll händer.
Det som däremot gör mig rätt förbannad är att överallt står det journalister, forskare med flera och pratar om hetsen från föräldrar som jagar sina barn i ivern över den karriär de själva inte fick. Den svenska idrottsrörelsen står och faller med föräldrar. Föräldrar som sitter i styrelser, föräldrar som är tränare, föräldrar som kör sina barn, står i kiosker och inte minst stöttar sina egna barn och dess lagkamrater i vårt och torrt. Dessa föräldrar är i en sån total majoritet att det, ursäkta redaktörn, fanimej är skamligt att några få föräldrar och ledare som inte kan sköta sig får det att låta som om att föräldrar är ett jätteproblem. Ni journalister, Ni forskare och alla andra som hakat på, be om ursäkt. Karl-Erik Nilsson på SvFF och Björn Eriksson på RF visa ert stöd till de som bär svenskt föreningsliv, föräldrar och ideellt arbetande ledare. När jag ser föräldrar så är det mammor och pappor som hejar, jublar, tröstar. När jag ser ledare ser jag ledare som lägger ner ofantligt med tid på att låta våra barn utvecklas och ha kul genom att göra det de älskar. Jag vet givetvis att det finns problem och ser gärna att man tar tag i de personerna, men inte målar upp en bild som inte stämmer. Idrottsföräldrar och föreningsmänniskor är fantastiska och det skall de också få höra.
Så när det gäller denna fråga – gör om gör rätt, beröm kollektivet och kritisera de enskilda individer det faktiskt handlar om. Till er föräldrar med små barn, låt dem förbövfeln börja idrotta och engagera er själva också, det ångrar ni aldrig, det är jättekul.
Mikael Petersson har mångårigt förflutet inom idrotten. Han har bland annat tidigare varit klubbdirektör i Örgryte, och skriver nu gästkrönikor på Correns sportsidor.