Nu har alltså LHC spelat tre matcher i sommar och förlorat allihop. Tid för oro, tid att skicka ut nödsignaler? Nja. Ärligt talat blir det mest larvigt att tycka att allt är odugligt efter tre träningsmatcher i augusti. Lite mer tålamod kan allt krävas, i synnerhet för en klubb som behöver visa att man verkligen tror på något i stället för att fortsätta att famla.
Däremot bör signalerna på allvar. Förluster ska inte tas för lätt. Annars finns risken att fastna i tidigare trender. De senaste åren har bekymren hängt med när det blivit allvar och det måste undvikas nu.
LHC har tagit en och annan kalkylerad risk med truppbygget. För att få pengarna att räcka till har det varit tvunget att gamblas på vissa positioner och utöver att ett antal spelare ska ta kliv framåt kommer det att krävas att de som ska vara med verkligen är med. Annars blir det för tunt och sårbart. Att lagkaptenen och tre forwards tänkta för topp sex saknas märks mer eller mindre i alla lag och här märks det mer.
Ett topplag i allsvenskan kan alltid slå ett bottenlag i SHL och med tanke på förutsättningarna var det inte alls överraskande att HV vann. Det ska inte dras för stora växlar, men det hade känts tryggare om känslan varit att ”äh, det är lugnt, här finns många erfarna spelare, det tar bara lite tid och det kommer snart att bli bättre”.
Till turneringen i Södertälje blir det viktigt med tydligare linjer i spelet, att Markus Ljungh och Ben Maxwell är tillbaka och att självförtroendet får sig en boost med åtminstone en seger. Gärna två. Annars finns en uppenbar risk att det börjar att spridas oro redan nu.
Till sist: Brian Gibbons tackling i slutet var både vårdslös och onödig.