Det är fyra år sedan nu, Sverige skulle möta Tyskland i VM-kvartsfinal i franska Rennes och mitt i den värmebölja som även då lagt sig som en kvav slöja över Europa skrev jag:
"Hör hur det pratas om mardrömsmotståndare, tyska spöken och en statistik som känns nästan larvigt hopplös.
Men ändå. Ta det lugnt. Vi vinner detta.
En och annan, främst de med tyskt ursprung, kommer säkert att tycka att det är roligt om jag har fel, men jag tar risken och struntar i garderingarna. Det Tyskland som står i vägen den här gången håller sedvanlig hög klass, men är knappast lika otäckt som det vi vant oss vid i stora turneringar."
Det som handlade om Tyskland då kan sägas handla om USA inför åttondelsfinalen i Melbourne nu. Visst, en hel massa mästerskapsmatcher utan förlust, men ärligt talat har det haltat rejält för Megan Rapinoes gäng i detta VM och tisdagens 0–0 mot Portugal skrämmer ingen. Visst, där finns den sällsynta förmågan att ständigt göra vad som krävs för att vinna.
Äh, strunt samma. Betyder ingenting nu.
Inte ens förlustfria amerikanska segersviter håller i all evighet. Dessutom är stjärnan Rose Lavelle avstängd.
Det är tid för hjältar och för en ny blågul VM-sommar att minnas.
Mycket blev mycket bättre mot Italien och nu kan hela startelvan vilas mot Argentina om Peter Gerhardsson & Co så önskar. Jag skulle inte bli förvånad om det blir ett helt nytt lag i gruppavslutningen, vilket bland annat skulle öppna för VM-debut för LFC:s Stina Lennartsson.
Att ha så många spelare så fräscha som möjligt är en faktor som definitivt inte ska underskattas.
En sak till: jo, jag vet att Sverige rent teoretiskt kan bli tvåa i gruppen, men...nej, det kan vi inte.