Frågar du hundra personer på stan om hur det går för LHC kommer 99 av dem svara att det inte går något vidare. Men trots A-lagets fria fall i SHL-tabellen finns det lag i föreningen som mår alldeles utmärkt.
Inte minst damerna.
Det var en svajig vandring i höstas, men sedan dess har läget ljusnat betydligt och nu väntar – jo, jag utgår från det även om det ännu inte är helt klart – SM-final mot Luleå.
Igen.
Utvecklingen av damhockeyn leds från Norrbotten och det finns nog inte många som tror att det ska bli något tronskifte den här gången heller. Ingen kan säga annat än att Luleå haft det bästa laget under säsongen, det är bara att titta i tabellen för att förstå det, men vad som varit har farit och det handlar om att vara bäst här och nu. Där optimismen spirar finns inga gränser och när jag nu sitter i Stångebrohallen har jag en känsla av att detta LHC-lag faktiskt kan ha det som krävs för att utmana på allvar.
Susanna Tapani är en sen klassvärvning och även i övrigt finns spelare som kan tillräckligt och som har erfarenheten som krävs för att vara som bäst när det gäller som mest. Det är till den nivån som LHC måste nå för att ha en chans att rubba favoriten, som faktiskt var illa ute i de två första semifinalerna mot HV.
Avslutningarna behöver vässas, det är lite för mycket lösplugg i bland, men jag gillar hur mycket som det har gått framåt sedan i höstas och inte minst balansen i laget med två producerande kedjor och en gnuggarlina som är jobbig att möta.
Det kan räcka långt.
Sen kan man också fundera över om det kan vara sista chansen på ett tag. Med klubbens nya strategidokument ska flickverksamheten prioriteras för att öka den lokala förankringen i damlaget. Just nu finns den i stort sett inte alls. Jag förstår tanken och för att öka intresset är det förmodligen nödvändigt, även om det rent resultatmässigt kan innebära några magrare år.
Som Roger Ekström, ordföranden, uttryckte det när vi pratade i höstas:
– Ambitionen är att inte behöva välja, men om valet står mellan att värva en stjärnspelare för 100 000 kronor eller att lägga lika mycket för en ökad satsning för att utveckla småtjejer så kommer vi att välja det sistnämnda.
Till sist 1: Målvakten Eveliina Suonpää har nått höjder och inte minst en stabilitet som hon inte var i närheten av i höstas.
Till sist 2: Amalie Andersens kanon till 3–0. Wow.
Till sist 3: 230 åskådare. På en SM-semifinal. Hm.