Det finns alltid en länk mellan människor som burit och brunnit för samma klubbmärke. Det är 20 år sedan 1999 års upplaga av Linköping HC tog klubben till elitserien första gången.
20 år är en lång tid och mycket vatten har hunnit rinna ut i Roxen på två decennium. Men nog finns det naturliga kopplingar mellan LHC 1999 och 2019, det såg jag när materialförvaltarna Peter Casparsson och Ulf Söderström, båda spelare förr, smet ifrån sitt matchförberedande jobb litegrann för att hänga med 99-gänget i logen.
Där kring borden fanns deras gamla lagkamrater, som de gav allt för på isen tillsammans, och där fanns också förebilden i materialarjobbet, legendariske Peter "Slaka" Andersson som lade av efter 25 år, men som fortfarande kan vikariera ibland.
"Det är annorlunda idag, går så mycket fortare", sade Casparsson, småpratandes med vännerna han inte ser i Linköpings ishallar varje dag.
Jo, visst är det så att ishockey är en på många sätt en annan sport än på 90-talet. Hastigheten har gått upp till en nivå många inte behärskar, vilket bevisas av alla otäcka smällar, kollisioner och hjärnskakningar. Materialet är också ett annat, vilket gör att spelarna trots allt kan göra konster i den höga farten.
Men vissa saker förändras inte i lagidrott. Sånt som spelidé, matchplan, taktik och lagarbete tror jag handlar om i grunden samma saker. Framför allt gemenskap och att få alla att dra åt samma håll tror jag inte förändras av tiden. Där är det samma "shit", vilken grupp och i vilken syssla du än ska prestera ihop med andra.
Det där med gemenskapen tror jag vi kan sätta ett likhetstecken mellan 1999 och 2019 i LHC. Jag såg det tydligt i höstas när jag bevakade nuvarande LHC-laget lite mer närgånget än jag brukar. Grabbarna bryr sig om varandra på riktigt.
Men där 99:orna var strået vassare var möjligen att de kunde köra på framåt. Lite naivt stundtals, men det var det som gjorde att de också överraskade och lyckades. Det gäller att våga.
"Ja, man ser att självförtroendet saknas lite, mot Växjö i torsdags hade laget handbromsen i, man måste våga", sade Andreas Kreü i nostalgilogen.
Kanske tjuvlyssnade dagens lag, eller så vidareskickade materialarna Kreüs önskan ned till omklädningsrummet. För bra energi var det i spelarna i inledningen mot Malmö, inte så mycket bromsande alls syntes. 1–0 och 2–0 kom i första perioden, efter mål av Derek Roy och Lukas Bengtsson, och med det bra tryck på läktarna. Bra fart överallt, som det ofta är i lördagsmatcher. Lördag som är veckans bästa hockeydag, utan konkurrens.
Men i andra perioden mattades LHC och Malmö kunde komma in i matchen, vilket gjorde det ovisst inför slutakten. Där var det lite handbroms i igen. Synderna kom tillbaka.
Trenden fortsatte i slutperioden när ett till synes håglöst och ängsligt LHC tappade ledningen till 2–3. LHC vågade absolut inte, som Andreas Kreü hoppades på. Det fanns ingen kraft i forceringen på slutet heller.
LHC hade vasse reserven Jacob Johansson i mål och med honom på tå hölls Malmö länge stången. Men till slut var det en bortaseger som kunde konstateras, och det var inte orättvist även om LHC också lika gärna kunde vunnit.
LHC skaffade sig nu ett riktigt svårt läge i den fortsätta kampen om att få spela SM-slutspel. Jag tror LHC-spelarna måste släppa lös sig själva lite om det ska bli en vändning på det här.
Det är framför allt Brynäs som kampen står mot, ett Brynäs som plockar poäng här och var, nu en pinne borta mot Skellefteå. Även Örebro närmar sig bakifrån när det nu återstår fem omgångar av grundserien.
Närmast väntar Frölunda borta på tisdag för ett LHC som behöver hitta på något för att hitta ett vägvinnande spel framåt.
Handbroms i är som bekant ingenting som ger stadiga trepoängare. Nu gäller det att gasa på om säsongen inte ska vara över för LHC 14 mars. Vilket skulle vara nesligt.