Att förlora i Vittsjö är en sak. Det kan hända, om inte den bästa så i alla fall ganska många. Men sättet som Linköpings FC tappade 2–0 till 2–3 skickar onekligen oroande signaler. Marcus Walfridson, tränaren, hävdade att han aldrig skrikit så mycket tidigare under en match och. . . ja, det fanns anledning.
Synd bara att det inte var någon på planen som lyssnade.
Det är sådana här matcher, sådan här insatser och sådana här resultat som gör att du inte vinner guld. Nu är bara två matcher spelade, men just nu har LFC större bekymmer än så. Att hitta ett eget och fungerande spel, att hitta en trygghet och inte minst en hållbar defensiv när motståndarna pressar högt och sätter bollar bakom backlinjen.
Nu räddades mästarlaget av en sällsynt effektivitet i första halvlek, men samtidigt krävdes inga Lasse Lagerbäck-kunskaper för att tydligt se bristerna redan då. Oj, vad det såg stabbigt ut i backlinjen när Vittsjös forwardsslok (eller snarare höghastighetståg) med Linda Sällström och Hannah Wilkinson satte fart i djupled. Vittsjös båda anfallare vann solklart matchen i matchen mot LFC:s mittbackar Janni Arnth och MajaKildemoes och det blev på sitt sätt avgörande. Nu var det inte bara där som felen begicks, det ska sägas. Det var ett positionsspel som lämnade mycket i övrigt att önska och så många bolltapp att hälften varit nog. Kosovare Asllani satt på läktaren nu, men är med största säkerhet tillbaka till nästa match.
Om hon behövs?
Som hon behövs.
Tippade bottenlaget var klart bättre än tippade topplaget och ett måls differens var i underkant.
Det kunde ha varit betydligt mer.
Det är den bistra sanningen.
Något positivt: tja, två mål av Marija Banusic, varav det första riktigt läckert. Jag har tippat henne som vinnare i skytteligan och har ingen anledning att ändra på det.