I kväll börjar ishockey-VM. Det är klart att det ska bli kul, även om det ska erkännas att jag på senare år fått allt svårare att gå igång, att för många av de bästa saknas och att det för mycket är ett mästerskap för de utslagna.
Men säg inte att det inte betyder något. Då hade inte miljoner följt tv-sändningarna, då hade inte så många firat vid lyckliga slut. Sverige har inte världens bästa ishockeyspelare, men Sverige har de senaste åren haft världens bästa ishockeyspelare som spelat färdigt i världens bästa liga och som vill spela VM.
Så kan det bli nu också.
Rikard Grönborg har tagit Sverige till dubbla guld och är det något förbundskaptenen ska hyllas för så är det hur han lyckats sälja in Tre Kronor på andra sidan Atlanten. Tidigare var vi världsmästare i antal återbud, men nu tar de som spelat färdigt i NHL med sig familj och bakåtvänd keps och tar första bästa flyg till Europa.
Tittar jag på årets lag ser det inte riktigt lika vasst ut som det i fjol. Men tillräckligt bra för nytt guldjubel i Kungsträdgården? Absolut.
Ryssland är stjärntätt värre med Kutjerov, Ovetjkin, Malkin & Co och avgjordes mästerskapet på papperet hade det redan varit avgjort. Men det gäller att få ihop ett lag av alla individer och med uppenbar risk att få stå med dumstrut på säger jag Sverige mot Kanada i final om några veckor.