Det är långt till sommaren 2022 och det är förstås ingen som vet hur det ser ut om nästan två år. Men en sak vet vi. Efter avklarat OS i Japan 2021 väntar därefter ännu en blågul mästerskapssommar.
Och det blev inte ett dugg kvalfyllt på vägen dit.
Svenska damlandslaget har inte bommat ett enda slutspel och det är en styrka och en skön trygghet att bära med sig. Offensivt finns att jobba på, absolut är det så, men även om den internationella kartan delvis håller på att ritas om är Sverige otvivelaktigt så bra att vi ska vara med på den högsta nivån. Vi må ha hamnat efter på klubbsidan, men med landslaget är vi fortfarande en maktfaktor och det känns häftigt.
Många var bra mot Island och förra LFC-kaptenen Magdalena Eriksson allra bäst. När Caroline Seger om fem–sex år (eller kanske lite innan det) tackar för sig är Eriksson redo att leda det här laget vidare. Det har hon varit länge. Med mittbacken som sammanhållande kraft saknade Island kvalitet och nycklar för att låsa upp blågula försvaret.
En hel del påminner om förra sommarens VM-succé, men det finns även spelare som visat att det är på väg in och taktiskt sluge Peter Gerhardsson, förbundskaptenen, är inte främmande för nya formationer. EM-premiären är så långt bort att mycket kan hända längs vägen, men det kan vi glömma här och nu. Ett av frågetecknen: hur länge har Nilla Fischer motivation och tillräckligt med spring i benen när LFC-kaptenen numera har några spelare före sig i mittbackskön?
Till sist: gissa om det också jublades i Norge. Frida Leonardsen Maanum avgjorde mot Wales och EM kan bli kul så in i Norden.