En bas av inhemska förare, kryddat med stjärnor utifrån. Så borde det fungera i en svensk sportliga, för att det ska finnas "själ" i den och för att den ska vara relevant och långsiktigt hållbar. Men för speedwayen, som vi vant oss vid varit Sveriges tredje publikliga efter giganterna fotboll och ishockey, är det tvärtom.
Det är de utländska förarna som i många lag är stommen som bär upp det, medan det är enstaka svenskar som är de speciella. Rentav oumbärliga och unika är de, svenskarna som kan göra skillnad. Det finns en del egenproducerade talanger här och var som kommer att ges chanser, men bärande svenska förare är på undantag.
Det är förstås bräckligt, både på kort sikt när det finns i reglerna att ett visst antal svenskar måste vara med, men också på längre sikt för framtiden för svensk speedway.
Jag noterar kring onsdagens upptaktsträff att nya skadan på Linus Sundström är ett jätteavbräck för Västervik. Hur ska de lösa det? Glädjen är stor i Masarna kring att Antonio Lindbäck kör, även om comebacken verkar vara på lite halvfart. Kim Nilsson blir en nyckel för Rospiggarna, Thomas H Jonasson får inte gå sönder i Piraterna, Jacob Thorssell är viktig för Dackarnas guldjakt, och det ses som en gudagåva när toppåkaren Oliver Berntzon kommer hem till Lejonen.
Dessa ovan är profiler, publikmagneter, men det måste vara högt på allas agendor i klubbarna och förbundet nu att flera sådana förare utbildas och coachas fram. Ungdomssatsningar behövs.