Det var ingen stor derbykväll på Mirum arena i Norrköping, arenan där Sleipner håller till i väntan på ny gräsmatta på Östgötaporten.
En mulen försommarkväll, lite gråtrist i väntan på nationaldagsfirandet.
Det var heller inte något lag som sprudlade av självförtroende och som på så vis kunde hotta upp festen. Bottensniffande Sleipner letar efter både spel och samspelthet och tycks inte ha någon idé för att vinna matcher. Laget är långsamt och spelar mest på chans framåt.
Då var AFK Linköping, som kom till derbyt med bara en seger på åtta matcher, lite bättre. Med stabilitet i laget och med ett genomtänkt spel. Inte så likt ett bottenlag.
Jag gillade kvickheten i både Fabrice Junus och Mohammed Yousef på det centrala mittfältet, tätheten hos målvakten Henrik Norrman, kantspelet med Sami Shkiri och Staffan Hedbäck, och så två tunga och starka target players framåt i Mikael Sonesson och Dinko Felic.
Det var flera dimensioner i AFK:s spel, vilket jag tycker gör att laget vann rättvist i derbyt. Dessutom var det tre poäng som togs utan att AFK själv var särskilt nöjt med insatsen, vilket också borgar för att det nu kan lossna ännu mer.
En bra bredd i truppen och många alternativ gör att jag tror på AFK som ett stabilt mittenlag i division 2.
Viljan att offra sig för laget är det heller inget fel på, även om det kanske mer liknade dumdristiga "speedwaytakter" av matchens lirare Fabrice Junus att spela utan gips med bruten handled. Men trots att någon läkare nu kommer att ogilla chansningen, något säger det om viljan att uträtta något för sitt lag.
AFK:s framgång betyder i sin tur mycket för Linköping Citys strävan att nå ännu högre upp. Det är en naturlig trappa som skapats i Linköpingsfotbollen där AFK Linköping fyller sin roll som en brygga mellan division 4-lagen och det bästa laget.
Den stora staden har utan tvekan något på gång och det ser lovande ut de närmaste åren. Med AFK som en viktig pusselbit.