Det går säkert att diskutera hur mycket jag har lärt mig under alla dessa år som sportjournalist, men en sak vet jag säkert.
Ska ett lag verkligen lyckas krävs att de bästa spelarna är – bäst.
Det går inte annars.
Jag fick mest ros men även något ris för att jag var så kritisk till insatsen i premiären, men står fast vid att den var alldeles för blek – och att de offensiva stjärnorna Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius måste komma med mer i spelet.
Även om Rolfö gjorde mål syntes de alldeles för lite och att få trion mer involverad är en av förbundskapten Peter Gerhardssons allra viktigaste uppgifter att lösa. Nu. För att frigöra stjärnorna och sätta dem mer i spel blir det viktigt att med tålamod och bättre ordning i spelet bakifrån.
Det tydligaste exemplet är Fridolina Rolfö, som utöver skadekänning senast led av att spelet blev så högervridet. Det ska kanske inte hon lastas för, men hindrar inte att världsstjärnan har ett eget ansvar. I landslaget startar hon högre upp än i Barcelona och är som bäst när hon kommer in centralt, agerar därifrån och avlossar sin bössa.
Det känns som det var ett tag sedan som hon gjorde det.
Kosovare Asllani drar sig gärna mot höger och jag har länge haft känslan att det är alldeles för sällan som de svenska essen samarbetar, spelar med varandra och skapar något tillsammans. Ju mer Rolfö och Asllani har bollen, desto mer kommer också Stina Blackstenius att skina med sina egenskaper längst fram.
Bredden talar för att Sverige kan gå långt i detta VM, men då krävs också att vi får ut mer av toppen.