Det blev till slut seger efter förlängning mot jumbon Leksand för LHC och två viktiga poäng in på kontot. Men jag kommer ändå inte ifrån att spelet hackar å det grövsta för Linköpings HC.
Sluta gnäll, tycker nog den mest blåögda LHC-supportern. Men man ska ha höga krav på årets LHC-trupp.
För tillfället känns det som att varje spelare spelar för sig själv. Laget har inte kommit ihop sig på isen och man söker fortfarande efter sin egen identitet. Tvärtemot förra säsongens inledning, alltså. Och tränartrion, som ifjol fick vind i seglen direkt, ser närmast paralyserade ut på bänken under matcherna – precis som man gjorde under slutspelet – och låter samma formationer göra byte efter byte trots att det bara ser värre och värre ut. Bortsett från kedjan med Bergfors/Fogström/Lilja som var de enda med fart i tredje perioden mot Leksand. Men de fick inte spela särskilt mycket mer för det.
Påtal om de här lite mindre namnkunniga spelarna som Niklas Fogström. Inget illa menat mot Fogström, men när man match efter match den här säsongen konstaterar att Fogström är en av de stabilaste och bästa anfallarna på isen... ja, det är ett underbetyg till de som är här för att glänsa.
Defensiven var marginellt bättre än tidigare matcher och lyckades spela sig ur fler situationer än man fastnade i. Men man har fortfarande stora problem, till och med mot ett ganska dassigt Leksand. När Gustav Forsling ser ut att bli kvar i Chicago ett tag till – kanske i många år framöver – behövs det tas in någon snabbt. Helst igår.
Tidigare har både jag och 24Hockeys expert Andreas Kreü inte tyckt att Jonas Junland borde saknas så mycket med LHC:s "nya" sätt att spela.
Men just nu är det precis en sån back LHC skulle behöva, en puckskicklig spelare som är duktig på att hålla i pucken och hålla bort motståndarna.
Nåväl, som sagt - två poäng och en seger för LHC var det viktiga för stunden. Men på lång sikt finns det mycket att göra för att oron, som jag vet många LHC-fans bär på, ska släppa.
Leksand då?
Till att börja med kan vi slå hål på den moderna myten att Leksand fortfarande är ”Sveriges lag”, som drar storpublik var de än spelar. År 2016 är det ungefär lika sant som att Bruce Springsteen fortfarande är den där rebelliske tonårsidolen. 5 170 i Saab arena igår.
Vad har du emot Leksand, undrar säkert någon nu? Jag har ingenting emot dem, jag minns själv en period på 90-talet som jag med spänning följde spelare som Magnus ”Sigge” Svensson, Jonas Bergqvist – och en ung kille från hemstaden Nyköping som hette Johan Eriksson.
Men det var då, när Leksand var ett etablerat elitserielag och det aldrig fanns på kartan att laget skulle åka ur högsta serien. Nu är man ett lag som kommer störtdyka raka vägen tillbaka till hockeyallsvenskan igen, där man fortfarande har viss dragningskraft i bortahallarna.
Skärper inte LHC till sig snart bör man kanske inte oroa sig för att ramla ur serien – men väl missa en slutspelsplats.
Tick, tack.
Tiden går.