Den här händelselösa påsken vill jag först gratulera bandysporten. Det måste vara länge sedan som en SM-final spelades som var på så hög spelmässig nivå med sådan individuell skicklighet på alla positioner, samtidigt som matchen också var så spännande.
Vi har sett konstnummer blixtra till tidigare, men då inte så konsekvent matchen igenom och där två lag varit så svåra att skilja från varandra. Jag tänker på Per Fosshaug och Ola Fredricson och när Västerås mötte Boltic på 1990-talet när jag försöker hitta en jämförelse. Bandyn har alltid varit full av lirare och artister på högsta nivån, men kanske inte så många artister samtidigt i två lag som gör upp om guldet i en match på 90 minuter.
Jag gratulerar både Villa-Lidköping och AIK, och även domarna som lät spelarna avgöra det här, till att ni förgyllde den här storhelgen med ett svårförglömligt sevärt drama som vi fick njuta av i tv-soffan.
Villa måste vara välförtjänta svenska mästare. Bäst på att vinna efter tre segrar i Svenska cupen, serien och SM-finalen. En trippel som inte kan snackas bort. Villa, med tidigare IFK Motala-backen Tobias Backman i ledarstaben, ska ha en applåd för vad klubben gör för bandyn både arrangemangsmässigt och ungdomsverksamhetsmässigt på lång sikt och spelmässigt på kort sikt. Stort för Villa att klubben nu vunnit samtidigt med både damer och herrar. Det vittnar om bredd och kvalitet.
Men, Villa får ursäkta, bäst spelmässigt på herrsidan i vinter var AIK. Gud vad jag njutit av lagets passningsspel. Jag såg det två gånger mot IFK Motala och har sett det mot de bästa lagen också. AIK är som ett landslag som fått ett helt år på sig att träna ihop sig, och med inställningen att spela till varandra på det mest eleganta sättet. AIK vill spela så här, tillbakalutat och med glimten i ögat har jag kallat det tidigare, och det var en sudden death från att ge det SM-guld som trycktes på tröjorna redan i fjol. 4-5 mot Villa kunde lika gärna varit det omvända. Jag vill nästan säga att AIK förtjänade att vinna för sitt fina sätt att vilja spela.
Om Villa betyder mycket för bandyn så gör AIK det också med sin annorlunda attityd och styrka att stå upp. AIK skapar en ny dimension i sporten.
Tanken slog mig, utan att på något sätt veta: Skulle inte IFK Motalas playmaker Viktor Spångberg passa som hand i handsken i AIK? Nivån håller han för att leka med grabbar som EP, Nyberg och de andra. Spångberg säger att han lämnar besked efter påsk, AIK ska presentera nyförvärv nästa vecka och ska ha in ersättare för Johan Willes som slutar. Låter som ett pussel som går ihop. Men som sagt, jag vet inget om det, spekulerar bara.
Spångberg svarar själv "haha" när jag messar min tanke. Men han säger om SM-finalen: "Magisk final, bandyn när den är som bäst och dom skickligaste spelarna på isen. Båda bjöd upp i kväll, bra för sporten."
Motalakillen Linus Pettersson, som spelar i AIK minst två år till, gjorde en bra finalmatch som libero. Många klockrena brytningar. Nu får han jaga guld nästa år igen. Han var inte upplagd för en matchkommentar på lördagen. För AIK är silver förste förlorare. "Det gör alldeles för ont just nu. Kan höras om ett par dagar om du vill ha några ord. Nu ser jag bara mörker", skriver Linus till Sporten.
Jag hoppas att AIK ser ljuset om ett tag när laget deppat färdigt. För mig lyste laget upp den tuffa coronasäsong som varit. Tack för showen.
Publik saknades förstås, men man ska komma ihåg att utomhus hade troligen inte det perfekta spelet i finalen kunnat uppnås. Det hade blivit en sämre match än i de förutsättningar som hallen i Uppsala bjöd. Men valet är ändå lätt: 20 000 åskådare på Studenternas IP hade lagen varit värda. Hoppas det blir så nästa år. Stämning omkring är ändå värt mer än perfekt is. Jag väljer hejarramsor framför snygga mål och om de två sakerna måste ställas mot varandra.