Prestigeladdad VM-kvartsfinal mot Finland i kväll.
Otäckt, säger en del. Äntligen, säger jag.
Äntligen är uppvärmningen avklarad, äntligen får vi se vad den här upplagan av Tre Kronor faktiskt är värd. Bästa möjliga match för att få upp VM-pulsen några snäpp och det behövs.
Sju raka vinster är starka papper, men det ska vara bröderna Jihde, Holmgren, Södergren och några till som möjligen kan hetsa upp sig för det på tok för utdragna gruppspelet. De stora nationerna måste mötas mer för att hålla intresset uppe. Det är dags att tänka om för att inte sänka värdet på turneringen.
Det blir för mycket transportsträcka, för många ointressanta matcher med given utgång. Efter tolv intetsägande dagar väntar nu fyra dagars fest innan allt plötsligt är över.
Nu sitter jag här i Linköping, långt från det som utspelas nere i Prag och Ostrava, och noterar att en del kallar det för mardrömsmotstånd i kvartsfinalen.
Äh.
Ta det lugnt. Vi vinner detta.
En och annan, främst de med finskt ursprung, kommer säkert att tycka att det är roligt om jag har fel, men jag tar risken och struntar i garderingarna. Där optimismen spirar finns inga gränser och det här svenska laget är för bra för att stå på näsan som i VM-kvarten mot samma motstånd 2019.
Det finska laget? För mediokert. Nu är dessutom lagkaptenen Mikael Granlund avstängd efter hjärnsläppet senast och det gör ju inte saken bättre. Med stjärnbackarna Erik Karlsson (kaptenen spelar med ett leende på läpparna och ser verkligen ut att ha skoj) och Victor Hedman i spetsen vore det ett blågult misslyckande deluxe att rasa ut redan i kväll.
Jag kan inte se det hända.
Med risk för att jinxa så in i den har jag svårt att tänka mig något annat än final mot Kanada på söndag.
Detta NHL-tyngda Sverige har allt som krävs för guld och är förmodligen sin egen största motståndare.