Såg som vanligt favoritprogrammet ”På spåret” i fredags kväll och noterade hur ett av lagen hamnade alldeles fel. Göteborg blev Uppsala och. . .ja, det mesta blev galet. Nu sitter jag i Växjö efter en dag som började ombord på ett tåg som aldrig kom iväg och slutade med bilfärd genom småländska metropoler som Jönköping, Värnamo och Bor (ni kan ju kolla var det ligger) och funderar på den klassiska frågan:
Vart är ni på väg, LHC?
Jag har letat efter ett svar sedan i september, men utan att hitta något.
Jag vet inte.
Jag tror inte ens att Fredrik Lindström har något svar i det här fallet.
Nionde förlusten på tio de senaste mötena med Växjö var på sitt sätt inte så mycket att hetsa upp sig över. Det finns en anledning till att det ena laget redan kan börja ladda för kvartsfinal medan det andra får fortsätta att slåss för att ta sig dit. Är det något som LHC ska ta sikte på under det som är kvar så är det att bli kvar bland topp sex. Med tanke på ojämnheten får övrigt betraktas som bonus.
Nu bommade LHC chanserna i början, Växjö gjorde det inte och från och med andra perioden var det i stort sett full koll och inte många gånger som Viktor Fasth blev utmanad i hemmamålet. Serieledaren har helt enkelt ett bättre lag. På papperet och på isen. Simple as that.
För att ha en chans att skrälla krävs utnyttjade lägen, mer mod och en kaxigare attityd. Växjö har en offensiv spets men också en defensiv tyngd med starka backar som allt mer stängde ned LHC:s offensiva vapen. Avsaknaden av ryggskadade Nick Sörensens genombrottkraft var påtaglig. Samtidgt fick Växjö tillbaka Robert Rosén och Tuomas Kiiskinen och båda gjorde mål. Säger också en del.
Frågan är om inte Dan Tangnes, LHC-tränaren, behöver samla sina vassaste offensiva ägg i samma korg. Annars är risken att det blir för blekt och utslätat. Sätta Nick Sörensen (förhoppningen är att han spelar igen på tisdag), Andrew Gordon, Derek Roy, Mathis Olimb, Ken Andre Olimb och Jakob Lilja i de två första kedjorna.
Så borde det nog vara.
Tangnes pratar själv om att Växjö kommit längre i sin mognadsprocess och naturligtvis har han rätt. Men nu börjar det brinna för att han ska få fart på den i Linköping.
Idrotten kan ibland, eller snarare rätt ofta, vara svår att förklara och en snedstuds i sargen kan avgöra en hel säsong. Men när man ska ge sig på att försöka förklara varför Sam Hallams gäng faktiskt är mycket bättre än alla andra lag i SHL är det inga bekymmer.
Bra spelare. Bra ledare. Bra pengar.
Ungefär så.
Under en säsong där inte många lag har balans, kontinuitet och jämna prestationer som kännetecken hör serieledaren till undantagen. Det är bara att titta hur det ser ut i tabellen. Det är bara att titta hur det ser ut på isen. En maskin som doftar av klass och som inte behöver mycket för att göra mål.
Som nu.
Pigg LHC-start, några chanser – och så lik förbannat underläge med två mål efter inte ens tio minuter. Växjö hade effektiviteten och tryggheten när LHC saknade den. Det är sällan det blir så tydligt som i första perioden. Klass kan vara att spela bra, men minst lika mycket att ta chanserna när de dyker upp och hitta sätt att vinna.
Vasst spelarmaterial är förstås den enskilt viktigaste förklaringen till framgången, men det handlar också om att få ihop det. Att få alla att göra det de förväntas att göra – att lysa men ändå hålla sig inom de taktiska ramarna. Jag skulle påstå att bara ett annat lag allt som oftast visat samma mognad och konsekvens och det är Djurgården.
Men där finns inte i närheten av samma individuella skicklighet.
Att Växjö blir laget att slå i vår behöver vi inte fundera så mycket över.