När LHC spelade (nåja) mot Mora på torsdagskvällen spelade inte Joe Whitney alls. Amerikansk stjärna, som svarat för 20 poäng på 30 matcher och bara har Derek Roy framför sig i den interna poängligan. Nu har han inte synts så mycket på slutet och då fick han inte vara med.
Det är ett tufft beslut att ta.
Jag säger inte att jag fullt ut håller med – ska LHC gå långt i vår behöver det tryckas på rätt knappar för att få igång en sådan spelare och en sådan målskytt – men trots bottennappet gillar jag signalerna som tränaren skickar.
Strunt samma vad det står på tröjan. Strunt samma vad det står i lönekuvertet. Strunt samma vad du gjort tidigare.
Det enklaste hade varit att exempelvis låta Johan Södergran vila och sagt att ”han har ett tufft program med junior-VM och fick en smäll i förra matchen, så han mår nog bäst av att ta det lite lugnt”. Ingen hade kunnat säga något om det, men i stället skickades 19-årige talangen tillbaka rakt in i förstakedjan med stjärnorna Derek Roy och Broc Little.
Jag tror inte att förra LHC-tränaren Dan Tangnes hade gjort det, jag tror inte att så många tränare i SHL hade gjort det och jag vet att jag själv inte hade gjort det om jag i en sällsynt hypotetisk värld stått där med slips och kostym i båset.
Men Tommy Jonsson gör det.
Nu blev det överraskande förlust och då går det alltid att säga att det var fel, men ingen vet vad som hänt med Whitney och innebär petningen att han kommer tillbaka och blir bättre var det utan tvekan rätt.
Det var platt fall mot Mora, men annars har Tommy Jonsson fått en bra start i LHC-båset och en välkommen framgång efter ett antal mörka år. Däremot är jag nyfiken på att mer tydligt få se det han pratar om med en större taktisk flexibilitet och förmåga att spela på olika sätt för att vända matcher.
Det hade behövts nu när LHC utan stöd från fullsatta läktare såg ut yrvaket ut från start, släppte in mål efter 26 sekunder och det egentligen inte såg okej ut någon gång.
Jag utgår från att det försöktes med ett och annat för att väcka laget, men det märktes inte. Inget hände. Ingenting.
Huvudena placerades under armarna, det bjöds på defensiva ytor av Antarktisformat, passningarna gick fel i stort sett varje gång och målvakten Jonas Gustavsson lämnades så ensam att han nästan måste ha drabbats av torgskräck. Som när Sebastian Hartmann satte viktiga 3–1 och det såg ut som om alla LHC-försvarare ramlat ner i Roxen.
Efter den starka perioden fanns alla möjligheter i världen att förbättra positionen av den så jämna tabellen, men LHC slarvade bort den och jag skulle säga att det mer än något annat var en mental fråga.
Ödmjukheten tappades bort någonstans på vägen och det blev en dyrköpt läxa. Med så tydliga inslag av en ”äh, det löser sig-attityd” från så många vinner du inte mot ett enda lag i den här serien.
Sjutton vet om inte Joe Whitney på läktarplats var bäst i laget.