Senaste gången jag var i Leksand var det kris. LHC förlorade med 5–2 och det var en så dålig insats att besvikelsen låg som ett töcken över omklädningsrummet efteråt. Roger Melin, dåvarande tränaren, pratade om att styra skeppet ut på lugnare vatten, men verkade ärligt talat inte veta hur.
Nu?
En väldig skillnad, även om insatsen var ungefär lika svag och den överraskande förlusten mot bottenlaget så klart var ett stort svart streck i räkningen.
Och onödigt.
Visst, Leksand har gjort det bättre än väntat på slutet, men jag kommer inte ifrån känslan att det mest av handlade om att LHC underpresterade och inte gjorde det som behövde göras.
Det var för dåligt.
LHC är bättre än Leksand, men Leksand var bättre än LHC.
Vet inte hur många gånger som Dan Tangnes, tränaren, påpekat att ”det gäller att komma ihåg vad som gjort oss så framgångsrikt på slutet”. Men den här gången verkade det som om spelarna inte hade lyssnat. Eller om nu inte tränaren uttryckte sig tillräckligt tydligt vare sig inför matchen eller i båset under densamma.
På den här sidan nyår har LHC spelat med konsekvens, noggrannhet och hårt jobb. Nu fanns ingenting av det kvar. Ödmjukheten tappades bort på bussen upp till Dalarna och det blev en dyrköpt läxa. Passningsspelet, eller snarare bristen på det samma, ska vi inte ens tala om. ”Det är som om vi spelar med en handgranat”, sa Tangnes i en pausintervju och det såg så ut.
Med så tydliga inslag av en ”äh, det löser sig-attityd” från så många vinner du inte mot ett enda lag i den här serien.
Det är fullt mänskligt att inte alltid vara på topp, men så lågt som LHC sjönk mot Leksand ska ett lag med toppambitioner inte behöva sjunka.
Det var nästan som om hela laget ramlade ner i Siljan.