Så länge det fortsätter att vara ett laddat diskussionsämne hos fans och en aldrig sinande källa till frågor för reportrar är det för enkelt att avfärda fotbollens sifferdribblande som något trivialt.
4-4-2.
3-5-2.
3-4-3.
Sitter du i ett rum omgiven av i alla fall hyfsat fotbollsintresserade personer: Kasta ut någon av kombinationerna.
Garanterat tjatter följer.
Oavsett vad tränare, managers och även spelare i viss utsträckning, försöker tuta i oss så bär vi alla på en favorituppställning och en övertygelse vad som är bäst.
IFK Norrköping är ett bländande exempel.
De senaste säsongerna har det staplats så mycket siffror på hög att lagets identitet har svårt att hålla balansen.
Pekings formation, hur de ska och hur de inte ska spela, är det ämne som stötts och nöts oftast efter guldåret 2015.
Det finns en anledning. Det har helt enkelt inte ramlat på plats.
2015 när Janne Andersson och kompani (Florén, Hellberg och Elfvendal) stod för det lyckosamma draget att dra in Traustason centralt och peta upp Telo/Tkalcic som yttermittfältare fick IFK maximal effekt.
Det lyfte klubben till första guldet på 26 år.
Efter det har vi sett ett halvdant 3-4-3-försök där IFK vann matcher och var nära att vinna SM-guld men sällan satt ihop under en hel match och hade ännu svårare att göra det från omgång till omgång.
Nu ser vi fem man på mitten (frågan är hur länge?) och två forwards längst fram.
Ett naturligt val efter David Moberg Karlssons Tjeckien-flytt.
Hur Jordan Larsson trivs med det har vi sett under hans pånyttfödelse. Jag vågar hävda att Kalle Holmberg och Christoffer Nyman är av samma positiva mening medan Simon Skrabbs chanser att lira reduceras i ett tvåmannaanfall.
Som lag kvarstår IFK Norrköpings problem.
Den övertygande trygghetskänslan från elva bekväma spelare som sitter samman i en fungerande del.
Det är för splittrat.
Det råder en väntan som börjar bli ganska segdragen att det ska lossna.
Något som aktualiserades på nytt i premiären mot Helsingborg men det är inte bara förlusten och den svaga insatsen på Olympia som är de mörka molnen på uppladdningshimlen inför AIK.
Funderingarna sträcker sig längre än "Gnaget".
Är det självmord att spela med en trebackslinje där det saknas speed?
Ska GudmundurThórarinsson petas in ett steg i banan, ge plats åt ett mer utmanarvänligt alternativ och i stället låta "Gudi" vara ett spelskickligt alternativ centralt?
Anpassa materialet efter spelsystemet? Eller spelsystemet efter materialet?
– Alla spelsystem har sina nackdelar, sa Stefan Hellberg i höstas när jag pratade med honom om anfallsfotboll och varför IFK fick ut så lite fast de hade så mycket boll.
Det skulle vara förödande för sporten om någon knäckte koden som gör att det inte går att knäcka ett system.
Samtidigt är en passande ram som håller bilden på plats inte bara stabil och vacker att titta på – det är ett skydd.
IFK-sökandet pågår så länge som vi inte får tillfredsställande svar och det finns frågor.
Spelmässigt. Uppställningsmässigt.
En lek med siffror?
Uteblir övertygelsen och poängen som omger ett topplag har IFK Norrköping ganska snart i stället en allvarsam situation.